Jag kommer under en tid framöver att
låta några scenprofiler berätta om hur deras år varit ur ett musikaliskt
perspektiv. Peter
Kagerland, bland annat författare, hur tycker du punkåret 2015 var?
- Punkåret 2015 har för mig, precis som många föregående år, handlat
mycket om gammal punk. Jag lägger ganska mycket fritid på att på olika sätt
dokumentera framförallt den första punkvågen. Jag gör det i mina böcker, i skivbolaget
Slyngel Rekords och i arbetet med hemsidan Punk Östergötland. Då och då får jag
andra uppdrag, som att hålla föreläsningar och vara inblandad i samlingsplattan
”Vägra raggarna benzin vol 3 & 4”. Den tidiga punken ligger mig oerhört
varmt om hjärtat och jag vill hemskt gärna göra vad jag kan för att säkra även
de mindre kända banden en plats i historien. Jag försöker dock hänga med någorlunda i den punk som görs idag.
Det är inte lätt, det finns ju så mycket, men ett oerhört bra sätt är att köpa
samlingarna ”Turist i tillvaron”. Det gör jag förstås. Självklart lyssnar jag även på utländsk punk men här tar jag
chansen att puffa för den svenska punken.
Vilka skivor var bäst?
- Bäddat För Trubbel har jag gillat sedan jag hörde dem första
gången och årets platta ”Två sjundedelar av ett liv” gjorde mig absolut inte
besviken. Tvärtom. Men att upptäcka nya band är förstås det roligaste. Där måste
Matriarkatet (som jag självklart hörde först på en ”Turist i tillvaron”-platta)
nämnas. Deras album ”Antiklimax” må ha punkvärldens kanske mest missvisande
titel för det är en härligt kompromisslös platta med kaxiga texter framförd av
unga tjejer som verkligen vill säga någonting. Peking Punk, som ursprungligen satte ihop bandet för att
förgylla releasefesten för boken ”Punk i Peking” som två av bandmedlemmarna
skrev, växte och det blev både fler spelningar och en alldeles utmärkt vinyl-EP
vid namn ”Lång ner i avgrunden”. Och med Peking menas här förstås inte den
kinesiska staden utan Norrköping.
Men vem vore jag om jag inte skulle tjata om det gamla gardet.
Både The Leather Nun och Commando M Pigg gjorde väldigt bra comeback-plattor under
året och Farsta med Grisen-Hasse och Ebba-Gurra släppte fina EP:n ”Kung av
mörker”. Alonzos ”Hur du blir en man” var också en trevlig platta, om än inte lika
punkig som föregångaren. Fast bäst av allt är förstås Attentats ”Gais är allt!” där de
samlat ihop de elva låtar om de grönsvarta hjältarna som de spelat in genom
åren. Bättre blir det inte!
Vilka gig var roligast?
- Att äntligen få se Bäddat För Trubbel live var en upplevelse som
hette duga. Det skedde på Palatset i Linköping i september. Fantastsikt band! The Baboon Show var också ett härligt gäng att se live. Sådan
intensitet och total utlevelse ser i alla fall jag sällan. Om Thåström får räknas in så var de spelningar jag såg i år,
Norrköping i mars och Hasslöfestivalen i juli, underbara tillställningar. Han
vet vad jag vill ha!
- Självklart kunde jag inte låta bli att bege mig till Bråvalla
för att se KSMB. Visst hade jag hellre sett dem inomhus på någon trevlig klubb.
På ett stort fält tillsammans med 20 000-30 0000 i publiken blir det
liksom inte så punkigt, men det var riktigt skojigt ändå. Låtarna finns ju där
och alla runtomkring mig kunde alla texterna.
- Bättre sent än aldrig heter det ju och det stämmer in på de fyra
band jag äntligen fick se live på releasefesten för nämnda ”Vägra raggarna
benzin vol 3 & 4”. På Snövit i Stockholm spelade Terror 77, Skäms,
Reklamation och Von Gam och det var bara så underbart att se.
Vad var sämst?
- Finns det verkligen något dåligt med punken? Det vägrar jag tro.
Vad ser du fram emot 2016?
- Det är häftigt att punken
är så stor som den är trettiofem år efter att den dödförklarades av så många.
Så jag hoppas på ett gäng fina plattor även nästa år, både av gamla godingar
och nya hungriga band.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar