I förra veckan satt jag på tåget till Norrköping för att se Blå Stjärnans premiär, och som tidsfördriv tittade jag på den senaste Dropkick Murphys-utgåvan "Live on Lansdowne, Boston MA. March 12-17 2009, Seven shows, six nights" - en cd och en dvd. Jag som är ett Dropkick Murphys-fan av stora mått upptäckte att jag från och till faktiskt snabbspolade igenom vissa låtar. Al Barr gick inte riktigt att känna igen, han verkade ganska hängig. Det var helt annan go i Al när jag intervjuade honom till Close-Up våren 1999 - som nybliven sångare i Dropkick Murphys och med ett helt nytt album att presentera lät Al svadan gå: bland annat om vad han ansåg om band som spelade på Lansdowne i Boston:-)
(från Close-Up Magazine #33, 1999)Några månader senare var det dags för en ny intervju med Al. Den här gången ett runda-bord-samtal där även Charlie från Voice Of A Generation, Toni Virtanen (59 Times The Pain) och Mårten Cedergran (Bombshell Rocks) medverkade. Jag hade samlat ihop gänget under Hultsfredsfestivalen (där DKM gjorde ett så sjukt bra gig) för att prata punk, politik, nationalism och The Kids Wanna Riot-turnén som banden skulle ut på tillsammans hösten 1999. Jag läste den här artikeln för några dagar sedan, och tyckte den var riktigt bra (tyvärr blev redigeringen inte klockren).
(från Close-Up Magazine #35, 1999)
3 kommentarer:
Det bästa jag läst på mycket länge. Tack så hemskt mycket, och jag grämer mig över att vara ung. Inte ofta så mycket vettiga åsikter samlas på ett ställe.
jag tror al är mest butter för att ken tar mer och mer plats trots att han är en mycket sämre sångare och mindre intressant på scen än al
men ken har ju varit ledaren av bandet sedan dag 1 så al har nog inte mycket att säga emot. bara bita ihop och lida
Hej!
Jag vet inte varför, men ett minne simmade upp idag när jag lyssnade på Dropkicks nya "Blood". (Fantastisk låt, för övrigt!)
Kids Wanna Riot-turnen i Örebro, 1999. Jag var 18 år och i grunden hårdrockare men åkte dit från Finspång med några punkarpolare. Innan konserten söp vi till duktigt på någon uteservering där vi hamnade vid samma bord som dig!
Väl vid spelstart ansågs vi för fulla för att komma in, så vi plankade in via krogens kök. Al Barr bjöd upp första publikraden på scen och jag dansade jig med honom tills en vakt kastade ner mig på huvudet. En grön tuppkam hjälpte mig upp och festen fortsatte.
På vägen därifrån råkade en i mitt sällskap repa en lokal gangsters bil (av misstag!), vilket sågs av den lokale gangstern och slutade med att vi fick hämta kontanter och muta oss därifrån under hot om våld på en nivå som fyra fulla skitungar från Finspång inte kunde hantera.
Allt som allt en fantastisk kväll! Har älskat Dropkick sedan dess.
Googlade på turnénamnet när jag kom att tänka på den och hittade din blog. Tänkte bara dela med mig av historian. :-)
Skicka en kommentar