lördag 8 augusti 2009

Retrofest - GBH


G.B.H.
City baby attacked by rats
City babys revenge - 101 ways t o kill a rat

Jönköpings kulturhus en kall höstdag 1984.
På scen: G.B.H.
Sångaren Colin Abrahall som vanligt klädd i svart - skjorta, jeans och boots. Det tar bara några sekunder innan den första loskan träffar. Under några minuter står Colin i ett salivregn. Den svarta skjortan blir vitprickig.
Colin rör inte en min.
Han fyller munnen med öl som han gurglar runt i munnen ett par varv.
Sedan spyr han ut den över publiken. De mest hängivna längst fram försöker fånga vätskan med sina tungor.
Inte så konstigt att jag föll för GB.H.
Den briljanta livevideon från Victoria Hall i Hanley 1983 visar ett snarlikt händelseförlopp. En vitprickig punkvokalist står i ett skyfall.
Men den skiljer sig på en viktig punkt.
Gitarristen Jock Blyth träffas av en riktig blaffa på kinden. Det bekommer honom inte. Han spelar vidare medan slemmet rinner nerför hans ansikte. Ett par låtar senare zoomas hans plyte in i igen. Snorloskan har sakta tagit sig ner till hakan. Det ser ut som om en snigel har slafsat ner hans kind.
Det är motbjudande, men Jock spelar vidare som inget hänt.
Inget stoppar ett punkband.
Och jag slås idag över hur tiden förändrar.
Då - var jag en spottande punkrockare.
Idag - spottar jag inte... lika mycket.

Men vissa saker förändras inte, exempelvis åsikten att "City baby attacked by rats" och "City babys revenge - 101 way to kill a rat" är två av de coolaste punkwax som spelats in. Album som gjorde Birminghamkvartetten odödliga.
1981 lades grunden med sensationella tolvan "Leather, bristles, studs and acne", som innhöll klassikerna "Race against time", "Nechrophillia" och "Generals". Utgåvan följdes av de legendariska sjutummarna "No survivors" och "Sick boy". Vinylerna fick tidningen Sounds punkgeneral att gå i spinn. "Pogopärlor som kommer att tilltala såväl hardcorepunks som Motörhead-fans" skrev han.
Och visst hade G.B.H. berett vägen för något storartat. Den första bekräftelsen på det var fullängdsdebuten "City baby attacked by rats" (1982).
Tretton låtar klockren pogopunk med attityd och hjärta. Rått mangel kombinerat med tyngd och melodi. Låtlistan är en blöt dröm med titlar som "Maniac", "Time bomb", "I'm the hunted" och den inte fullt så politiskt korrekta "Slut".

Det skulle bli ännu bättre.

Singlarna "Give me fire" och "Catch 23/Hellhole" brann och elden tog sig rejält till album nummer två - "City babys revenge - 101 way to kill a rat" (1983). G.B.H. sprudlade av självförtroende efter sina första succéår och vågade ta sitt sound ett steg vidare. Musiken flirtade friskt med den tidens hårdare metal och tonen hade blivit markant tuffare.
Självsäkerheten kan ha haft andra orsaker. Jag bara spekulerar, men flera av texterna beskriver i bästa Beatles-anda trippar in i det okända. I "The forbidden zone" skaldas:

"Thugs in lingerie greet you
Bitch queens with tattoos will eat you
You haven't got a watch but it's nearly four

And there's a police knocking on your door."

Och "Faster faster" indikerar att det som skildras i "Drugs party in 526" inte är ett saftkalas:

"I cannot sleep when I'm in this state
My mind is running accelerate
I'm talking fast not saying much"

Allt handlar dock inte om upplevelser i det okända. GBH spyr galla över den diplomatiska immuniteten och kristendom. Dessutom ges en syrlig passning till feministrörelsen i "Womb with a view". Om förlagans repertoar var en våt dröm är denna rena multipla orgasmen:
"Diplomatic immunity", Drugs party in 526", "See the man run", "Vietnamese blues", "The forbidden zone", "Vallley of death", "City babys revenge", "Pins and needles", "Christianised cannibals", "Faster faster", "High octane fuel" och "I feel alright".
Efter denna milstolpe tappade G.B.H. tyvärr fokus, såväl i sin musik som i sinverklighetsförankring, och började ge ut skivor den ena blaskigare än den andra. Men dessa två utmärkta verk, samt första tolvan, bör finnas i varje skivsamling av rang.

Tidigare publicerad på Södra Promenaden 26 december 2006.

7 kommentarer:

Jan sa...

City Baby-platttorna e självklart bland det bästa som nånsin gjorts.
Mera Svinstian!

Mikael Sörling sa...

Mer svinstian kommer.

Snuffe sa...

Jag var där o det var så braaaaa
/Snuffe

Jonas sa...

Det är bara att hålla med, kommer ihåg när man som en liten palt tittade på nämnda liveinspelning hos en raggare!?!?! Vart helt såld men det tog ett tag innan jag fattad varför han vart prickig sångaren :)

Slobodan Burgher sa...

JA!!!!!!!

Thomas sa...

Har aldrig riktigt fattat grejen med att spotta på folk eller bans som spottar vatten/öl/ eller vilken vätska som helst över publiken.

Såg G.B.H i Fagersta runt -87 -89 någon gång, Strebers var förband tillsammans med något till band som jag inte kommer ihåg.
G.B.H sög riktigt fetballe då man hade bytt stuk till mer metallinspirerad musik. De skivor som Sörling nämner är de som finns i min samling och som man avgudar men efter det så är det riktigt skräp.
Ångrade mig som fan att jag inte struntade i spelningen med G.B.H och åkte på Exploited som spelade där några veckor senare.

Mikael Sörling sa...

Thomas:

Jag håller med - det är äckligt att spotta på så väl publik som band.