tisdag 29 november 2011

Julklappstipset: Cockney Reject - My life of music, football and blood (re-post)

Med anledning av PSKs bokning av Cockney Rejects återpublicerar jag den här recensionen som först publicerades i Close-Up och sedan på Södra Promenaden.

"Morrissey har skrivit förordet. Ozzy älskade dem, trots att ligan spelade honom ett spratt han sent skulle glömma. John Peel tog dem till sitt hjärta. Joe Strummer dubbade dem till “the real deal” och Billy Idol fick ett rejält kok stryk. En påtänd Roger Rogersson (Circle Jerks) höll dem under pistolhot som gisslan i Los Angeles så att de inte skulle kunna fly USA utan att spela. De blev portade från skivbolag och studios.

Cockney Rejects från Londons East End var under några korta år i början av 1980-talet det absolut hårdaste och bästa den brittiska punkscenen hade att erbjuda. 1980 gav de ut två briljanta fullängdare, Greatest Hits Vol 1 och 2 innan det började gå utför för bandet i och med ett mer hårdrocksrelaterat sound. I boken “Cockney Reject - My life of music, football and blood” redogör sångaren Jeff “Stinky” Turner tillsammans med journalisten Garry Bushell om alla turer kring utvecklingen och hur hårdföra huliganer på bara ett par år förvandlades till sömniga hippiefigurer. Det är en fascinerande, spännande och omskakande läsning.

För historien om Cockney Rejects berättar om hur de kaxiga och våldsamma gänget till slut föll offer för sitt eget rykte och handlade. Det var inte bara punk som fick unge sångaren Jeff att gå igång. Våldet fanns alltid i närheten. Och för de notoriska bråkmakarna Jeff och hans bror Micky (gitarr) fanns det inte en chans att man vände andra kinden till. Tidigt blev de en del av West Ham och Englands mest våldsamma huliganfirma - Inter City Firm, där många av de mest ökända slagskämparna blev en del av cockney rejects publik och följde dem runt landet på turnéer. Den krutdurken exploderade allt som oftast.

Rejects kunde knappt lämna East End utan att hamna i bråk med rivaliserande fotbollsfirmor. Och när det hos de flesta band är alkoholen som flödar under turnéer var det snarare blodet när Rejects var ute. Våldet kulminerande en kväll i Birmingham där det utbröt vad som bäst beskrivs som ett regelrätt gatukrig i konsertlokalen. 200 skinheads och huliganer från Birminghamklubbarna Aston Villa och City hade bestämt sig för att täppa truten på Cockney Rejects en gång för alla. East End-firman som bestod av runt tjugo personer fick slåss för sina liv och bygga barrikader för att överleva slaget. Jeff berättar i boken att det var “blod överallt” och att “folk gick bärsärk med knivar och flaskor”. Det skulle inte dröja länge innan Cockney Rejects blev svartlistade. Jeff lämnade punken, fotbollsvåldet och East End och började istället skriva musik inspirerad av Grateful Dead, Wishbone Ash och Golden Earring.

Jeff har tillsammans med Garry Bushell lyckats skriva en fantastisk bok med ett flyhänt språk som du inte lägger ifrån dig förens du har avslutat den sista meningen på sidan tvåhundrasjuttiotvå. Och även om du inte är nere med Cockney Rejects eller punkrock finns det gott om hårdrockreferenser i den här skildringen. Jeff och Micky var stora hårdrocksfans, fråga UFO och Ozzy."

Biljettsläpp till PSK 3



I morgon (onsdag) klockan 12 släpps biljetterna till nästa års upplaga av Pretty Shitty Kjell. Den som vill vara säker på att få tag i en av de åtråvärda plåtarna bör hänga på låset.

onsdag 23 november 2011

Årets håccesingel!

Vervain
Gammal skate/Ny hardcore (Nobleway) cds

Vervain från Malmö visar återigen varför de är en av landets allra ballaste hardcoreakter. "Gammal skate/ny hardcore" är proppad med det som jag tycker är bandets signum - den där lite återhållna vreden - psykopatmanglet - som man inte vet om den ska explodera rakt i ansiktet på dig. För även om den här inspelningen nog är bandets håccepoppigast hittills så är soundet minst lika hårt och skrämmande som förut - till och med i emohångel som "Svart galla". Dessutom har Vervain en av landets allra bästa sångare i Francke, hans röst fängslar totalt och ger ytterligare dimensioner till lyssningen.

Favoritspår: Jag kan inte ta ut en enskild låt, hela singeln är briljant.

Håll koll på The Dräperz

The Dräperz
Praise the lord and pass the ammunition (egen) cd

Jag är väldigt förtjust i det här skramliga punkbandet från Västerås - när de sjunger på svenska. För det är i de svenskspråkiga numren The Dräperz opolerade punk - som hamnar någonstans mellan Barabaras Grannar och Infa-Riot - känns allra mest relevant. Låtarna på engelska är okej, men har en tendens att snabbt försvinna ur minnet. Med det sagt kan jag inte komma i från att "Bedtime" och "Dead dumb and blind" är riktigt bra låtar. Ett band att hålla koll på.

Favoritspår: Samma spår, Konstapel Steroid, Bedtime

PS: The Dräperz ska nyligen ha gett ut en sjua.

tisdag 22 november 2011

Gigtips Uppsala

Damage tillbaka med ny inspelning

Det kom ett mejl från Damage:

"Damage har precis lirat in en femton låtars kassett där nu fyra låtar ligger uppe för lyssning på nätet! Grunden i musiken ligger i hård och snabb hardcore från Amerika där det lämnats plats för melodi.
Bandet är nu tillbaks med ny sångare och basist och medlemmar har tidigare hittats i bland annat band som Glöm Dä! och Prowess. Damage har funnits sen 2006 och medlemmar har lämnat bandet för att ta över micken i Fy Fan! eller starta upp band som Guilty.
Två släpp har skett med tidigare sättningar där senaste 7" släpptes 2010 på DIY-kooperativet Eldsjäl och återsläpptes av Engelska No Front Teeth i början av 2011. Bandet har även släppt en demo 12" 2009. Bandet har även hunnit turnera Östeuropa 2009 och göra en mindre turné samma år i Sverige och Norge med Vitamin X.
Ett antal gig planeras under 2012 där bland annat en weekend med Norrköpingsbandet Din Skevf just nu bokas upp! Inspelningen är gjord av Damage och Niels Nielsen som även arbetat med mixningar och inspelningar åt band som Bastard Priest, Glöm Dä!, Ghost och Maim."

Mind of hate - Peking hardcore

Minns du hardcorebandet Mind Of Hate från Norrköping?
Inte!
Nu kan du friska upp minnet här!
Och dessutom bad jag Skinny skriva en bit, han delegerade genast uppgiften till bandets övriga medlemmar:-)


"Mind of hate bildades sommaren 1994 och framförde sin första spelning 20 minuter senare. Två låtar rasande hardcore punk på 45 sekunder vardera levererades av Skinny på sång/bas, Ribbe på gitarr och Jojje på trummor. Bandet gör sig genast ett namn i Norrköpings punkkretsar.

Kort därefter spelas en demo in bestående av fyra låtar om hat, tristess och allmänt asocialt beteende. 3e september framför bandet en bejublad konsert på Kammaren i Norrköping. Spelningen dokumenteras på video och släpps senare på kassett i Japan.

Hösten -94 ansluter sig Frigge till bandet. Under förutsättning att han hämtar ut Skinnys bas från pantbanken. Frigge har aldrig spelat bas innan men i December genomför bandet en konsert på Ektorps fritidsgård tillsammans med bland annat Driller killer.

I början av -95 spelas ytterligare en demo in. Inspelningen läggs på is eftersom ljudteknikern är en komplett idiot. Några månader senare spelas en ny demo in och Skinny tar med sig Crucifix platta Dehumanization för att ljudteknikern ska fatta. Inspelningen blir bra och tre av låtarna medverkar på Distortion to hell again.

Nu börjar bandet få respons utanför Norrköping och medverkar i div fanzines och får fan mail från Japan och Brazilien. Japanska Infernal Records släpper den nyinspelade demon och en live kassett och vill ha material till en splitsingel.

I samma veva hoppar Jojje av bandet och den mesta tiden går åt till att hitta en trummis som kan spela snabb tvåtakt. Något som inte visar sig vara det lättaste då det flesta trummisar enbart vevar d takt. En kille vid namn Danne klarar dock tvåtakt och 1 April -96 genomförs bandets sista spelning.

Med en relativt ny trummis och Skinny hemma pga halsont blir spelningen kort och kaotisk. "Sången" delas mellan Frigge och Ribbe som mest skriker ut stavelser. Även stora delar av publiken får vara med och skrika. Spelningen avslutas med att Frigge ligger på golvet och sjunger Are you lonesome tonight ackompanjerad av improviserat oljud. Publiken älskar det men Norrköpings Tidningar ställer sig oförstående och beskriver bandet som grinigt. Någon gång under 1996 läggs bandet ner."

Fynda skivor

Not Enough säljer sina cd-skivor för 50 kronor styck och Cow Mag sänker priserna med 30 procent på rubbet.

Gigtips Köpenhamn

Keltpunk som mest puttrar på

SIR REG
A sign of times (Heptown) cd

Sir Reg har de senaste åren gjort sig ett namn som ett punkgäng som vårdar det keltiska arvet med bravur. Jag har läst ganska många positiva recensioner på så väl den här plattan som förra (S/t) och skulle väldigt gärna vilja stämma in i hyllningskörerna, men jag kan inte. Jag har gett Sir Reg chans på chans. Och jag har inte blivit golvad en enda gång. Jag hade önskat kortare låtar och en smutsigare produktion. Och jag hade gärna hört Sir Reg sjunga på svenska. Det hade kunnat ge ”A sign of times” en egen karaktär. Nu puttrar det mest på. Det är inte dåligt. Men inte heller himlastormande.

Favoritspår: Bolloxology

Punkrock + saxofon = alltid rätt

On The Job
A bag full of brew (Contra) cd

Jag gillade redan debuten ”Rock'n'oi” som det här Karlskronagänget gav ut för något år sedan. Men uppföljaren är strået vassare och får mig att tänka på Evil Conduct, med den noteringen att On The Job är mycket bättre. Framför allt gillar jag de saxofonkryddade anrättningarna på ”A bag full of brew”. Saxofon och punkrock är alltid rätt. Däremot är jag mindre imponerad av texterna och förstår inte hur de får ihop textrader som ”politics arent welcome in our punkrock family”med exempelvis innehållet i ”Union”, där man kritiserar fackföreningarna för att svika sina ideal. Det är väl en politiskt ståndpunkt det också?

Favoritspår: 1680, Carlskrona drinking society, I'm a skinhead

Obegripliga Sex Pistols-covers

Mr. Irish Bastard
Never mind the bastards (Reedo) cd

Det var inte i går jag hörde en platta som är så feg och kraftlös som denna. Tyska (!) Mr. Irish Bastard kan vara det mest menlösa jag hört de sista tio åren. ”Never mind the bastards” kan vara den mest onödiga punkplatta som spelats in. Tyskarna har av oklar anledning kört in hela Sex Pistols ”Never mind the bollocks” på ett bräde utan att egentligen avvika alltför mycket från originalet. Helt obegriplig!

Oi! The support - värd att stödja!

VA
Oi! The Support (PST) cd

I höstas arrangerades Oi! The Weekend i Karlskrona, trots många intressanta bokningar gick arrangörerna rejält back ekonomiskt. Då klev PST in för att visa sitt stöd. Och några månader senare var denna cd utgiven där allt överskott går för att täcka Oi! The Weekends förluster. Och just därför tycker jag man kan köpa den här plattan oavsett hur pigg man är på innehållet.
Tjugofem band ställer upp och drygt en tredjedel av dem bidrar dessutom med tidigare ej utgivet material. Jag tycker många av de europeiska namnen här inte är mycket att yvas över, men lyssnar mer än gärna på nytt och osläppt från The Lowlifes, Vindicate This! (tyvärr omastrat här), Oldfashioned Ideas, Unit Lost och Gatans Lag. Eller nickar igenkännande åt gamla favoriter från Antipati, The Clichés, Contemptuous, Clockwork Crew och Perkele.

Favoritspår: ”Jag finns inte alls” (The Lowlifes), ”United Skins” (Clockwork Crew), ”Till er” (Antipati)

PS: Sist jag hörde hade PST dragit in 15 000 kronor till Oi! The Weekend.

Hårda Tider!

måndag 21 november 2011

Säg adjö till Eksjö


The Great German Re-Research hälsar att de kommer att ordna en rejäl re-releasebaluns för sin sjua "The ligga med invandrare EP" i Eksjö (!) den 10 december.
- På grund av problem med lagens långa tarm kör vi kvällen som slutet sällskap, vilket innebär att man får maila booking@thirdreichords.com för detaljer om vart ställer ligger, hur man betalar och så vidare. Kvällen kostar en hundring, bärs 20, groggar 40 och har man långt hem har vi ordnat så man kan slagga på stället.

Just nu...

lyssnar jag mycket på:

Unit Lost - Asfalt cd
Gatans Lag - Boråspolisen blues 7"
Antipati - Quattro Stagioni 7"
The Negatives/Vitiators mcd
Passiv Dödshjälp - Fasader cd
Anatomi 71 - Från primat till reptil cd
Left in ruins - Sound of defeat cd
Kapitano - Den svenska synden 7"
Vinnarcirkeln 2 x 7"
Lautstürmer - Man föds, stämplar in, och hoppas att man inte blir särskilt gammal 7"
Burnt Cross - Break the law not the poor 7"

Recensioner på dessa, och en bunt andra, är på väg. Håll ut!

MRR recenserar Turist i tillvaron vol 1

Ny video med Bombfors

Gigtips Stockholm

lördag 19 november 2011

Ernst talar ut

I somras gjorde jag en låååång mejl-intervju med E.A.T.E.R. för Maximum Rocknrolls räkning. Intervjun publiceras nu i MRRs december nummer och därför lägger jag ut den svenska oredigerade versionen här. God läsning.



MRR: Ernst & The Edsholm Rebels tillhör de klassiska svenska punknamnen och är generationskamrater med band som exempelvis Anti-Cimex, Missbrukarna, Asta Kask och Mob 47. Bandet lades ner 1989 men återuppstod 2010. Varför det?
Gröten: Detta band och punkmusiken ligger lagrat i mitt hjärta och jag har gamla vänner som jag kan få energi och uppnå en bra känsla tillsammans med. Vi träffades i början av 2010 igen för att se om vi kunde göra vår grej utifrån de förutsättningar som finns idag. Skulle det inte låta bra kan vi skita i det och göra något mer meningsfullt, vi skulle inte göra cover på oss själva.
Åke: Vi fick ut en hemsida 2005, www.eater.se och sedan har det bara rullat på. Folk har frågat efter skivor och spelningar. LP-skivan skulle släppas i samband med Punk Illegal 2010 så vi blev tillfrågade om ville spela där och eftersom stora delar av E.A.T.E.R.s budskap är mer aktuellt än någonsin så kändes inte heller som någon nostalgitripp.
Hasse: Även om jag hoppade av E.A.T.E.R.efter ett år har ändå bandet alltid legat mig varmt om hjärtat! Punken har ju alltid funnits där så när idéerna började komma…ja, då kändes det ganska naturligt att se vad vi kunde göra av detta.

MRR: Hur gick snacket internt när idén kom?

Gröten: Detta växte fram hos mig då Downfall Records ville släppa lp:n System failure - Abort and retry 2006 och de ville vi skulle göra ett realesegig på deras klubb i Göteborg. Jag ville höra med de andra om att testa och repa och om vi kunde få till samma attityd och nerv i låtarna som vi hade på 80-talet. Vi diskutera detta under ett tag men det rann ut i sanden. När sedan Distortion gav ut LPn 2010 var det inte bara snack utan vi träffades förutsättningslöst för några rep. Min tanke var att få ihop alla originalmedlemmar från de tidiga åren ´82-83 men det var omöjligt pga av personliga omständigheter.
Micke: Jag var personligen jävligt kritisk till en återförening. jag ville inte göra ”en kul grej” eller någon sorts nostalgitripp. jag ställde kravet att det skulle göras på allvar, och det skulle vara bättre än allt vi gjort tidigare för att jag skulle vara med. detta helt enkelt för att jag inte kan göra saker som betyder något för mig om inte jag får göra dem på riktigt.
Åke: Bara att hålla med Micke och samtidigt så har vi glimten i ögat. Jag tror inte att man kan göra en sån här grej utan att ha roligt, trivas ihop, att kemin stämmer, tycka att det är roligt att repa.
Hasse: Gröten och jag diskuterade redan 2005 om det var möjlig att göra en återförening. Grundbulten till låten Jurassica lades då. Den kommer att finnas med på en samlingsskivan Turist i tillvaron.

MRR: Hur ser sättningen ut i dag?

Patrik Znake Andersson Bas, Emil Edman Trummor, Hasse Dalgren Sång, Åke Källback Gitarr, Micke Larsson Sång och Mikael Gröten Karlsson Gitarr.

MRR: Berätta om samlingsskivan "System failure... abort the system" som Distortion gav ut i fjol. Har det varit fler som varit sugna på att ge ut Ernst låtskatt?

Micke: Vi hade kontakt med Downfall Records som också var intresserade, men det blev aldrig något av det hela.
Åke: Vi har fått flera förfrågningar, ett par tre från USA och två från Tyskland, men Bodenmalm å Distortion Records först...
Gröten: På denna skiva finns inspelningar från ´82-84, låtar från ”Chaos cassette”, ”Really fast”, ”Doomsday” Epn och även några låtar från de 2 skivorna "Abort the system" och "Dieu et létat" som förblev outgivna. Mening är att den senare ska släppas som CD, då med bonusspår utan konserten på AJZ Bielefeld, Tyskland ´86. Vi har dock små förhoppningar av detta pga att Distortion är ett jävla hycklarbolag.

MRR: Ernst & the Edsholm Rebels bildades 1982 i det lilla samhället Grums. Det kan inte ha varit många punkare där. Hur kom ni på idén att bilda ett punkband? Och vilka reaktioner mötte ni ?

Gröten: Vi var inte många s k punkare i Grums, ett 10-tal kanske. Att det blev punkmusik berodde kanske på att vi alla är självlärda på instrumenten och att det var enkelt att lära sig några enstaka ackord samt att vi sjöng om hur vi upplevde livssituationen då. Inget jävla krångel fyra, fem ackord och enkla texter i frustration. Jag minns att vi blev bra mottagna av vuxenvärden, vi gjorde ju något meningsfullt i stället för att går runt i byn och stöka. Det var väl enbart några raggare som tyckte om att stöka med oss, vi var väl kanske intressanta ”offer” med tanke på dåtidens klädval.
Hasse: Jag växte upp I lillebrorsamhället Segmon, punkarna var ganska många där jämfört med folkmängden, raggarna var verkligen I minoritet! Började spela I ett band 1980 om jag inte minns fel. Bandet upplöstes runt -82 och E.A.T.E.R.bildades kort därefter. Punken var väl inte så mycket ideologi till att börja med, det handlade mycket om att ha jävligt kul och lyssna på/spela bra musik. Reaktionerna var väl blandade, somliga hatade oss medan andra tyckte det var bra att vi hade något att göra.

MRR: Vilka band var ni influerade av?

Micke: Den klassiska fanzinefrågan. Jag lyssnar på så mycket olika musik att det är omöjligt att nämna ett speciellt band som inspirationskälla. men om jag måste så tror jag tidiga Black Flag, Dead Kennedys, Crass, Discharge och UK Subs var betydelsefulla för mig när jag började spela i E.A.T.E.R runt ’83.
Gröten: En del av ”no future” banden och vissa av de svenska banden var även inspirationskällor för mig.
Hasse: Varierade från nästan från dag till dag. Inga band nämnda, Inga glömda!

MRR: Hur var det att vara ett punkband på landsorten i början av 80-talet?

Micke: Det var kul. Det var något att göra och något som kändes betydelsefullt.
Åke: Även om inte jag var med i E.A.T.E.R. på den tiden så tycker jag att det var svårt att komma ut, att sprida materialet om man inte hade rätt kanaler. Det fanns ett antal eldsjälar, men så mycket mer var det inte tyvärr. så är allt så mycket lättare om man har något vettigt att säga. Guerilla Marketing!
Hasse: För det mesta bara positivt, vi hade jävligt kul samtidigt som vi var jävligt kreativa! Men visst, man fick springa för livet emellanåt! haha

MRR: Många svenska punkband har kommit från landsorten, varför tror ni det varit så?
Micke: Jag tror det beror på att orter på landsbygden i huvudsak är bruksorter med allt vad det innebär. Under lågkonjunktur ser man som ung på en bruksort ingen framtid i ett jobb på bruket eftersom bruket avskedar sina anställda. Återstår då att satsa på idrott eller musik, och om man inte platsar i hockeylaget så är musiken enda möjligheten till att skapa sig en meningsfull tillvaro. Det är i mycket en klassfråga. även om Sverige har en del större industristäder, så är - eller var i vart fall – den största delen av arbetarklassen bosatt på landsorten. Jag tror – även om det finns undantag – att punk och rockmusik överhuvudtaget främst appellerar till arbetarklassens och den lägre medelklassens barn. I storstäderna var det ju främst ungdomar från förorten, det vill säga arbetarbarn som bildade band under 70-talet.

Åke: Det fanns inte så mycket annat att välja på, moped eller gitarr!
Hasse: Var man inte idrottsintresserad eller gillade att meka med en gammal moppe fanns det inte så mycket att göra. Det var även lätt att nå ut till en mindre skara publik genom alla ungdomsgårdar som fanns då.

MRR: 1983 hände det ganska mycket. Ni spelade exempelvis in ep:n "Doomsday troops", en skiva som i dag är att betrakta som en klassiker. Hur ser ni på den i dag, både musik- och textmässigt? Stämmer det att Jello Biafra och Pushead distribuerade skivan i Usa?

Micke: Jag tycker skivan håller även idag, om man tar den för vad den är. Vill man ha en välspelad och överproducerad skiva att lyssna på kanske Doomsday troops EPn inte är rätta valet, men vill man höra musik som förmedlar en känsla av ilska och frustration så är den helt rätt. Jag vet inte var uppgifterna om Jello och Pushead som distrubutörer av Doomsday troops kommer ifrån. Sant är att jag bytte skivor med Jello på 80-talet, men det var på ett personligt plan. Jag skickade svenska skivor till honom, och han skickade skivor utgivna på Alternative Tentacles till mig. Det var inte frågan om någon distribution, vi bytte bara skivor – ett ex av varje skiva. Detta gjordes dessutom vid en tid när Doomsday troops var slutsåld.

MRR: Ni medverkade också på den första Really Fast-volymen. Vad har det betytt för er?

Gröten: Att vi medverkade på den absolut första v/a råpunkskivan i Sverige gav oss mer publicitet än vi trodde. Fördelen med att få vara med på samlingsskivor är att mer människor lyssnar på banden än när man gjorde egna Ep, det har en större spridning till lyssnare. Svensk punk från tidigt 80-tal var oerhört bra och det är ok att vi var en del av den. Våra låtar på v/a skivan ”Krigets vansinne” och ”Doomsday troops” var även de första låtarna vi skrev. Det var jävligt stolta unga killar som fick 25 exemplar av skivan när vi hämtade den på A-records i Göteborg. Känslan att hålla i en skiva som vi var med på var stark. Vi hade gjort någonting.
Hasse: Ja, man kände oerhörd stolthet att vara med på denna skiva.

MRR: Och året efter, 1984, medverkade ni på RoIRs kassett "World class punk". "Doomsday troops"-skivan måste ha gjort avtryck?

Gröten: Med tanke på att vår låt ”Krigets vansinne” var med på ROIR kassetten så tror jag att det var ”Really Fast” skivan som spred sig till USA och därmed gjorde det första avtrycket. Det var då som vi fick brev från människor runt om i världen som ville göra intervjuer och förfrågningar om v/a kassetter/ep/lp. Avtrycket som Doomsday skivan har gjort i mig är att det är 5 låtar med energi och attityd som 16-17-åriga killar troligtvis idag har svårt att uppnå. Sen har du det negativa att skivan är så ”populär” bland äckliga skivsamlare - som inte är ett dugg intresserade av text och musik - och har den som en raritet. Jag själv har gett bort allt vi varit med på - kassetter, v/a skivor, Doomsday testpressen och Epn etc - till unga killar som har en känsla för vår musik och värdesätter låtarna.

MRR: Ni spelade sedan in ytterligare två ep:s, "Abort the system" och "Dieu et létat", men de gavs aldrig ut. Vad hände med dom?

Micke: Jag minns att vi förtvivlat gärna ville ge ut ytterligare skivor, men vi hade inte de ekonomiska resurserna till det. De inspelningarna som vi hade tänkt använda tycker jag, så här i efterhand, inte riktigt håller måttet heller. Kanske tyckte jag innerst inne det då också.
Gröten: Så som jag minns var det att vi gled isär rent musikaliskt redan vid inspelningarna av "Abort the system" och "Dieu et létat", det hade redan då en tendens att bli mer och mer inslag av traditionellt rockmusik i 4 takt och det är inte E.A.T.E.R. Jag får nog ta på mig en del av det där eftersom jag oftast var upphovsmakare till musiken i bandet. Sen fick vi ingen producent som var intresserad av hur vi ville ha ljudet när vi spelade in, så ljudmässigt skiljer sig enormt mycket från Kloaken-inspelningarna.
Åke: Utöver att inspelningarna inte är de bästa så är det ju flera bra låtar som borde förtjäna bättre inspelningar till eftervärlden!

MRR: Ni brukade åka till Micke Blomqvists (Asta Kask) studio Kloakens alternativa anti-studio för att spela in, liksom många andra gjorde. Hur var det att jobba med Micke? Minns ni några speciella händelser från den tiden?

Micke: Jag minns det som roligt och lärorikt. Micke Blomqvist brann för bandens möjlighet till inspelningar – som var dyrt och krångligt på den tiden - och han såg till att skapa dessa möjligheter utifrån sina egna erfarenheter och resurser. Få enskilda har betytt mer för punken i Sverige under åttiotalet. Jag har inget annat än respekt för Micke Blomqvist.
Gröten: Jag själv var och hälsade på Micke många gånger, jag kan säga att denna kille hade oerhört stort hjärta och tålamod med alla band som fick förmånen att spela in i Kloaken. En oförglömlig anekdot var, om jag inte missminner mig, att under inspelningen av Doomsday troops lärde vår äckligt duktiga trummis Pelle upp Asta Kask´s nya trummis Bjurre hur man lirar 2-takt. En annan händelse under en inspelning med mitt andra band InCharge kom Jonsson i Anti Cimex på besök, han ville vara med och köra på några låtar. Så kunde det vara, att killar i andra band kom på besök i Kloaken under bandens inspelningar. Töreboda och Micke var punkmetropolen i landet på den tiden, ingen har betytt så mycket för den svenska punken som Micke Blomqvist.
Hasse: Kan bara hålla med här, Micke har betytt mycket för E.A.T.E.R, en man med STORT hjärta!

MRR: Det verkar som det var ganska struliga Ernst-år med många olika viljor under 86-89, ni gjorde en Europaturné - men annars var det ganska tyst om er. Vad hände under de där åren?

Gröten: Varför vi la ner bandet hade många orsaker, mellan ´82-84 träffades vi oerhört mycket. Vi repade 2ggr i veckan, var ute på punkspelningar och festade runt om i Sverige och det tär på vänskapen när man är 16-17 år och inte alltid har samma intressen samt att var och en utvecklas i livet. Egentligen la vi ner gruppen ´85 efter att Jerker hastigt omkom, men vi fick en förfrågan om några gig i Europa och genomförde turnén ´86. Det som var efter turnén var inte E.A.T.E.R. utan ett gäng killar som träffades och spelade musik 10% och drogade 90% av tiden.

MRR: I fjol ställde ni er på scen igen för första gången på drygt 20 år. Hur kändes det? Och hur var gensvaret från publiken? Kände dom till era låtar? Skrålade de med i "Krigets vansinne" och "Doomsday troops"?

Gröten: Att återigen stå på scen med detta bandet var jävla nervöst, största scenen på festivalen. Jag har visserligen hållit på med musiken tillsammans med Znake under 20 år – gjort 100-tals gig – men att lira gura med E.A.T.E.R. går det inte att vila en enda sekund. Jag var så jäkla fokuserad att det ibland var svårt att se hur publiken reagerade. På Punk Illegal gigget lirade vi enbart låtar från ´82-84 och visst sjöng unga som äldre killar och tjejer med i låtarna, nåt avtryck har vi väl gjort.
Åke: Som ny i bandet kändes det bra och nervöst. Vi hade väl själva byggt upp ganska höga förväntningar. Klart att många kände till låtarna, de har ju funnits för nerladdning på vår hemsida under flera år. Jag var dessutom förvånad över att det var så många yngre som kunde hojta med i texterna!
Hasse: Var så jävla nervös! Alla texter satt inte som de skulle, hade ”fusklappar” över hela scenen. Att jag inte kunde hoppa omkring under framträdandet berodde mycket på att jag var tvingad att fuskläsa en del. Jo…och så förstås….hade ALDRIG förut stått på en scen nykter! Såg ut som en staty medan Micke hoppade omkring haha…

MRR: Erat första gig var på Punk Illegal, en stödfestival för organisationen Ingen människa är illegal som hjälper gömda flyktingar. Kändes det viktigt att få vara med?

Micke: Det kändes viktigt att vara med utifrån den aspekten, ja. Jag har alltid tyckt att man ska ta ställning för utsatta människor och sparka uppåt, inte nedåt.
Hasse och Gröten: Ja, absolut! Det är rätt att stå upp för mänskliga rättigheter.

MRR: Skulle ni vilja beskriva Ernst som ett politisk band? Varför, varför inte?

Micke: För mig är allt politik, även musik. Så fort man tar ställning eller tycker något så är det politik, så utifrån det synsättet så är vi ett politiskt band, ja. Det är inte så att det vi gör ligger i linje med något politiskt program, men vår musik är definitivt ett uttryck för starka känslor, som härrör ur någon sorts politisk analys. De flesta av våra texter – för det är ofta texterna som avses när man pratar musik och politik – behandlar inte politiska sakfrågor, men de ger uttryck för ett politiskt ställningstagande som bygger på våra åsikter, vår bakgrund och vår klasstillhörighet.

MRR: Hur skiljer sig era texter i dag från de ni skrev då? Och vilken betydelse har dom för er?

Micke: Jag tror inte texterna skiljer sig nämnvärt nu från då, kanske till sin struktur, men inte innehållsmässigt.
Gröten: Texter har alltid betydelse och sången är det viktigaste instrumentet. Jag har alltid tyckt att Micke gjort fantastiska texter och beskrivelser, det Micke skrev när han var 16-17 bast var helt outstanding bland de svenska banden. Han skriver i och för sig lika bra texter idag.
Hasse: Texter är allt eller inget för mig! Jag menar, en del är bara gjorda för att de känns jävligt bra och roliga just nu, utan att ha ett särskilt budskap medan andra är djupa och personliga.

MRR: Tidigare i år kom uppföljaren till "Doomsday troops" - "If nothing's right, go left". Ni låter sannerligen inte som några gamla goa nostalgiker på den utan är jävligt mycket här och nu. Fräscht och argt. Hur har ni lyckats konservera formen och hur resonerade ni inför inspelningen?

Micke: Det ligger jävligt mycket svett bakom den nya skivan. Vi ville göra en E.A.T.E.R. skiva. En uppföljare om du så vill, det var så vi resonerade, sen arbetade vi hårt.
Åke: Största skillnaden är väl att ingen har blivit sämre på att göra det vi gör. Dessutom tillkommer nästan 30 års livserfarenhet och ibland kan det vara svårt att bli gladare med åren. Vi är absolut argare och kanske mer cyniska!
Gröten: Jag har alltid massa punkriff i skallen och att få jobba med de fantastiska texter Micke och Hasse skriver ger mig bara mer energi. Vi ville göra en ny platta för att vi har så jäkla mycket energi i oss samt att vi äntligen fick en producent, Martin Gronert, som visste hur vi ville bygga upp låtarna och hade känsla för denna musik.

MRR: I er senaste inspelade låt "Jurassica", (som ska vara med på den svenska punksamlingen Turist i tillvaron vol 1), sjunger ni att ni att ni tog er ut från Jurassic park, hur ska man tolka texten?

Hasse: Man tolkar den så här om man vill.Texten handlar ju om oss själva, med glimten i ögat då förståss. Även om man börjar bli lite till åren så går det alldeles utmärkt att lira råpunk som låter bra,även om vissa av oss behöver sitta spela ibland eller rör sig lite långsammare på scenen.

MRR: Hur upplever ni punkscenen i dag? Vilka är de största skillnaderna mot när ni spelade sist?

Micke: Den största skillnaden är att det är mycket bättre grejer att spela på idag, samt att det är mycket mer blandat åldersmässigt. Jag tycker också det är en lite professionellare attityd bland band och arrangörer idag.
Åke: Tack vare Internet så känner de flesta band till varandra och det är lättare och hålla igång kontakter osv. Jag tycker nog att den svenska punkscenen känns vitalare än på länge, spridd över många punkgenrer.

MRR: Känns det konstigt att vara 40+ och spela punk? Och varför tror ni så många andra gamla band (exempelvis Asta Kask, Mob 47 och The Bristles) fortfarande hänger i?

Micke: Nej, det känns inte konstigt. Det skulle vara mer konstigt om jag helt plötsligt skulle börja spela dansbandsmusik bara för att jag uppnått en viss ålder.
Gröten: Har man råpunkmusiken i blodet så har ålder ingen betydelse, det är en del av vem jag är och vad jag står för. Däremot finns det personer som har svårt att förstå det, inget jag kan göra något åt. Jag lirar denna musik för att JAG vill det, inte för att anpassa sig vad andra tycker. När är jag ute som trubadur och är en jukebox-maskin, då jobbar jag och tar bra betalt. E.A.T.E.R. är inget jobb, det är en gemenskap. Varför andra band fortfarande håller på och lirar är kanske av samma orsak, egentligen är det inte så intressant vad andra band gör.

MRR: Punk är inte längre något ungdomsuppror?

Micke: Nej, det är det nog inte.
Åke: För mig har Punk alltid varit en attityd, kanske inte så mycket hur man låter eller ser ut. Som sagt en attityd!

MRR: I höst åker ni till Usa för en två veckor lång turné. Hur peppade är ni? Och hur gick det till?

Åke: Det skall bli fantastiskt roligt, Rock n Roll drömmen som man hade när man var 20 år får man äntligen uppleva när man är närmare 50! Det var en snubbe som hörde av sig till oss och ville boka en turné med ett av sina favvoband. Först så var vi väl lite småskeptiska, men det har visat sig att Zach, han som bokat oss är en hyvens kille. Zack spelar i ett band som heter Violent Party och de åker också med på turnén.

Gröten: Hahaha, jag är glad att vi är +40 när vi kör turnén. Jag är också jävligt nyfiken på hur vi kommer att leverera kväll efter kväll. Klart att det blir en personlig upplevelse och att jag ser fram emot giggen, sen att jag får förmånen att dela denna resa med andra människor som ligger mig varmt om hjärtat är fantastiskt. USA kommer att få 45 minuter ärlig råpunk med energi och attityd. Doomsday troops over America, av Sveriges grinigaste band, all time!


MRR: Stämmer det att ni haft problem med att få visum?

Micke och Gröten: Numera har ingen av oss problem att få visum.

Åke: Det hade inga problem med visumen, tvärt om! Men vi har inte kommit igenom passkontrollen än...
Hasse: Jag fick t o m TVÅ visum!

MRR: Vad kommer att hända senare i höst/vinter?

Gröten: Vi har diskuterat lite internt vad vi vill gällande gigs och vi är överens att framöver inte ta ströspelningar, vi kommer enbart göra 5-10 dagars turnéer. Nytt material, kanske en ny skiva. Vi har diskuterat med våra ”grannar” Avskum om att göra en split 10” och sedan tillsammans göra en turné, vi får se. Vi är för gamla för att bara snacka, vill vi göra något mer med bandet så gör vi det. Vad som händer med E.A.T.E.R. kan ni läsa om på www.eater.se

MRR: Och till sist: Vem är Ernst och vilka är Edsholmrebellerna?

Hasse: Ernst var en äldre man som bodde i Segmon då det begav sig. Jag sommarjobbade som fastighetsskötare. Jag uppfattade denna man som jävligt gnällig och vresig, hade några rejäla duster med honom. Men så en vacker dag flyttade han till Edsholms vårdhem i Slottsbron och ingen var lyckligare än jag! Ungefär i denna veva började jag umgås med Gröten och grabbarna, resten är s.a.s historia…

Gigtips Gävle



Bitch Boys kommer inte att spela.

lördag 12 november 2011

Skitsystems Ebba-cover i 228 exemplar

Skitsystem ger till slut sin tolkning av Ebba Gröns "Beväpna er". Ken Rock pressar sjuan i 228 exemplar. Läge att vara snabb om man vill ha den med andra ord.

Läs Schizo!

Nytt nummer av utmärkta Schizo Fanzine finns ute. Gratis läsning här.

Ny video från Suicide Syndicate

onsdag 9 november 2011

Nytt från Lastkaj 14


Lastkaj 14 meddelar att deras andra album, "Som en dålig film", släpps den 16 november. "11 låtar blod, svett och trallpunk är vad som bjuds", hälsar bandet i ett mejl till Turist i tillvaron. För att fira släppet ger man sig imorgon ut på en miniturné.

10/11 - Stockholm @ Kafé 44 w/ Trevolt, Järnmalm
11/11 - Örebro @ Stationen w/ Dystra Li, Ligisterna och Inburad
12/11 - Uppsala @ Alans Krog w/ Björnarna, En svensk tiger

tisdag 8 november 2011

Kulturpunk

Aftonbladet Kultur uppmärksammar Turist i tillvaron. Coolt! Läs här.

söndag 6 november 2011

En svensk tiger på turné

08 november: Stockholm – Musslan
09 november: Lindesberg – Musikhuset
10 november: Borlänge – Cozmoz
11 november: Skellefteå – Coasters
12 november: Uppsala – Allans Krog

tisdag 1 november 2011

Intervjuad av Ludde

Ny intervju med mig. Gjord av Ludde Larvig som spelar i det ypperliga hardcorepunkbandet Kaffekatt. Läs här.

Vol 2 på press alldeles strax

Turist i tillvaron vol 2 skickas till presseriet nu i veckan. Det är knappast troligt att den kommer ut innan jul. Det gör däremot Vindicate This!-sjuan "Hard feelings" som jag är med och ger ut. Årets bästa streetpunk!

De här banden kommer att medverka på vol 3. Deadline är satt till sista januari 2012 och skivan borde vara ute lagom till våren.

Livet som insats (Falun)
Antipati (Stockholm)
Uppgång & Fall (Malmö)
Negatives (Landskrona)
Total Aggression (Sollefteå)
Oldfashioned Ideas (Malmö)
Håll käften, vad vill du? (Göteborg)
Scarlet Radio, (Sundsvall)
Obnoxious Youth, (Uppsala)
The Flints, (Västerås)
Vånna Inget, (Malmö)
Vervain, (Malmö)
Moralens Väktare (Stockholm)
Ticking Bombs, (Fagersta)
Gråsuggorna, (Rättvik)
Hyrda Knektar (Stockholm)

Close-Up recenserar vol 1