I somras gjorde jag en låååång mejl-intervju med E.A.T.E.R. för Maximum Rocknrolls räkning. Intervjun publiceras nu i MRRs december nummer och därför lägger jag ut den svenska oredigerade versionen här. God läsning.
MRR: Ernst & The Edsholm Rebels tillhör de klassiska svenska punknamnen och är generationskamrater med band som exempelvis Anti-Cimex, Missbrukarna, Asta Kask och Mob 47. Bandet lades ner 1989 men återuppstod 2010. Varför det?Gröten: Detta band och punkmusiken ligger lagrat i mitt hjärta och jag har gamla vänner som jag kan få energi och uppnå en bra känsla tillsammans med. Vi träffades i början av 2010 igen för att se om vi kunde göra vår grej utifrån de förutsättningar som finns idag. Skulle det inte låta bra kan vi skita i det och göra något mer meningsfullt, vi skulle inte göra cover på oss själva.
Åke: Vi fick ut en hemsida 2005, www.eater.se och sedan har det bara rullat på. Folk har frågat efter skivor och spelningar. LP-skivan skulle släppas i samband med Punk Illegal 2010 så vi blev tillfrågade om ville spela där och eftersom stora delar av E.A.T.E.R.s budskap är mer aktuellt än någonsin så kändes inte heller som någon nostalgitripp.
Hasse: Även om jag hoppade av E.A.T.E.R.efter ett år har ändå bandet alltid legat mig varmt om hjärtat! Punken har ju alltid funnits där så när idéerna började komma…ja, då kändes det ganska naturligt att se vad vi kunde göra av detta.
MRR: Hur gick snacket internt när idén kom?
Gröten: Detta växte fram hos mig då Downfall Records ville släppa lp:n System failure - Abort and retry 2006 och de ville vi skulle göra ett realesegig på deras klubb i Göteborg. Jag ville höra med de andra om att testa och repa och om vi kunde få till samma attityd och nerv i låtarna som vi hade på 80-talet. Vi diskutera detta under ett tag men det rann ut i sanden. När sedan Distortion gav ut LPn 2010 var det inte bara snack utan vi träffades förutsättningslöst för några rep. Min tanke var att få ihop alla originalmedlemmar från de tidiga åren ´82-83 men det var omöjligt pga av personliga omständigheter.
Micke: Jag var personligen jävligt kritisk till en återförening. jag ville inte göra ”en kul grej” eller någon sorts nostalgitripp. jag ställde kravet att det skulle göras på allvar, och det skulle vara bättre än allt vi gjort tidigare för att jag skulle vara med. detta helt enkelt för att jag inte kan göra saker som betyder något för mig om inte jag får göra dem på riktigt.
Åke: Bara att hålla med Micke och samtidigt så har vi glimten i ögat. Jag tror inte att man kan göra en sån här grej utan att ha roligt, trivas ihop, att kemin stämmer, tycka att det är roligt att repa.
Hasse: Gröten och jag diskuterade redan 2005 om det var möjlig att göra en återförening. Grundbulten till låten Jurassica lades då. Den kommer att finnas med på en samlingsskivan Turist i tillvaron.
MRR: Hur ser sättningen ut i dag?
Patrik Znake Andersson Bas, Emil Edman Trummor, Hasse Dalgren Sång, Åke Källback Gitarr, Micke Larsson Sång och Mikael Gröten Karlsson Gitarr.
MRR: Berätta om samlingsskivan "System failure... abort the system" som Distortion gav ut i fjol. Har det varit fler som varit sugna på att ge ut Ernst låtskatt?
Micke: Vi hade kontakt med Downfall Records som också var intresserade, men det blev aldrig något av det hela.
Åke: Vi har fått flera förfrågningar, ett par tre från USA och två från Tyskland, men Bodenmalm å Distortion Records först...
Gröten: På denna skiva finns inspelningar från ´82-84, låtar från ”Chaos cassette”, ”Really fast”, ”Doomsday” Epn och även några låtar från de 2 skivorna "Abort the system" och "Dieu et létat" som förblev outgivna. Mening är att den senare ska släppas som CD, då med bonusspår utan konserten på AJZ Bielefeld, Tyskland ´86. Vi har dock små förhoppningar av detta pga att Distortion är ett jävla hycklarbolag.
MRR: Ernst & the Edsholm Rebels bildades 1982 i det lilla samhället Grums. Det kan inte ha varit många punkare där. Hur kom ni på idén att bilda ett punkband? Och vilka reaktioner mötte ni ?
Gröten: Vi var inte många s k punkare i Grums, ett 10-tal kanske. Att det blev punkmusik berodde kanske på att vi alla är självlärda på instrumenten och att det var enkelt att lära sig några enstaka ackord samt att vi sjöng om hur vi upplevde livssituationen då. Inget jävla krångel fyra, fem ackord och enkla texter i frustration. Jag minns att vi blev bra mottagna av vuxenvärden, vi gjorde ju något meningsfullt i stället för att går runt i byn och stöka. Det var väl enbart några raggare som tyckte om att stöka med oss, vi var väl kanske intressanta ”offer” med tanke på dåtidens klädval.
Hasse: Jag växte upp I lillebrorsamhället Segmon, punkarna var ganska många där jämfört med folkmängden, raggarna var verkligen I minoritet! Började spela I ett band 1980 om jag inte minns fel. Bandet upplöstes runt -82 och E.A.T.E.R.bildades kort därefter. Punken var väl inte så mycket ideologi till att börja med, det handlade mycket om att ha jävligt kul och lyssna på/spela bra musik. Reaktionerna var väl blandade, somliga hatade oss medan andra tyckte det var bra att vi hade något att göra.
MRR: Vilka band var ni influerade av?
Micke: Den klassiska fanzinefrågan. Jag lyssnar på så mycket olika musik att det är omöjligt att nämna ett speciellt band som inspirationskälla. men om jag måste så tror jag tidiga Black Flag, Dead Kennedys, Crass, Discharge och UK Subs var betydelsefulla för mig när jag började spela i E.A.T.E.R runt ’83.
Gröten: En del av ”no future” banden och vissa av de svenska banden var även inspirationskällor för mig.
Hasse: Varierade från nästan från dag till dag. Inga band nämnda, Inga glömda!
MRR: Hur var det att vara ett punkband på landsorten i början av 80-talet?
Micke: Det var kul. Det var något att göra och något som kändes betydelsefullt.
Åke: Även om inte jag var med i E.A.T.E.R. på den tiden så tycker jag att det var svårt att komma ut, att sprida materialet om man inte hade rätt kanaler. Det fanns ett antal eldsjälar, men så mycket mer var det inte tyvärr. så är allt så mycket lättare om man har något vettigt att säga. Guerilla Marketing!
Hasse: För det mesta bara positivt, vi hade jävligt kul samtidigt som vi var jävligt kreativa! Men visst, man fick springa för livet emellanåt! haha
MRR: Många svenska punkband har kommit från landsorten, varför tror ni det varit så?
Micke: Jag tror det beror på att orter på landsbygden i huvudsak är bruksorter med allt vad det innebär. Under lågkonjunktur ser man som ung på en bruksort ingen framtid i ett jobb på bruket eftersom bruket avskedar sina anställda. Återstår då att satsa på idrott eller musik, och om man inte platsar i hockeylaget så är musiken enda möjligheten till att skapa sig en meningsfull tillvaro. Det är i mycket en klassfråga. även om Sverige har en del större industristäder, så är - eller var i vart fall – den största delen av arbetarklassen bosatt på landsorten. Jag tror – även om det finns undantag – att punk och rockmusik överhuvudtaget främst appellerar till arbetarklassens och den lägre medelklassens barn. I storstäderna var det ju främst ungdomar från förorten, det vill säga arbetarbarn som bildade band under 70-talet.
Åke: Det fanns inte så mycket annat att välja på, moped eller gitarr!
Hasse: Var man inte idrottsintresserad eller gillade att meka med en gammal moppe fanns det inte så mycket att göra. Det var även lätt att nå ut till en mindre skara publik genom alla ungdomsgårdar som fanns då.
MRR: 1983 hände det ganska mycket. Ni spelade exempelvis in ep:n "Doomsday troops", en skiva som i dag är att betrakta som en klassiker. Hur ser ni på den i dag, både musik- och textmässigt? Stämmer det att Jello Biafra och Pushead distribuerade skivan i Usa?
Micke: Jag tycker skivan håller även idag, om man tar den för vad den är. Vill man ha en välspelad och överproducerad skiva att lyssna på kanske Doomsday troops EPn inte är rätta valet, men vill man höra musik som förmedlar en känsla av ilska och frustration så är den helt rätt. Jag vet inte var uppgifterna om Jello och Pushead som distrubutörer av Doomsday troops kommer ifrån. Sant är att jag bytte skivor med Jello på 80-talet, men det var på ett personligt plan. Jag skickade svenska skivor till honom, och han skickade skivor utgivna på Alternative Tentacles till mig. Det var inte frågan om någon distribution, vi bytte bara skivor – ett ex av varje skiva. Detta gjordes dessutom vid en tid när Doomsday troops var slutsåld.
MRR: Ni medverkade också på den första Really Fast-volymen. Vad har det betytt för er?
Gröten: Att vi medverkade på den absolut första v/a råpunkskivan i Sverige gav oss mer publicitet än vi trodde. Fördelen med att få vara med på samlingsskivor är att mer människor lyssnar på banden än när man gjorde egna Ep, det har en större spridning till lyssnare. Svensk punk från tidigt 80-tal var oerhört bra och det är ok att vi var en del av den. Våra låtar på v/a skivan ”Krigets vansinne” och ”Doomsday troops” var även de första låtarna vi skrev. Det var jävligt stolta unga killar som fick 25 exemplar av skivan när vi hämtade den på A-records i Göteborg. Känslan att hålla i en skiva som vi var med på var stark. Vi hade gjort någonting.
Hasse: Ja, man kände oerhörd stolthet att vara med på denna skiva.
MRR: Och året efter, 1984, medverkade ni på RoIRs kassett "World class punk". "Doomsday troops"-skivan måste ha gjort avtryck?
Gröten: Med tanke på att vår låt ”Krigets vansinne” var med på ROIR kassetten så tror jag att det var ”Really Fast” skivan som spred sig till USA och därmed gjorde det första avtrycket. Det var då som vi fick brev från människor runt om i världen som ville göra intervjuer och förfrågningar om v/a kassetter/ep/lp. Avtrycket som Doomsday skivan har gjort i mig är att det är 5 låtar med energi och attityd som 16-17-åriga killar troligtvis idag har svårt att uppnå. Sen har du det negativa att skivan är så ”populär” bland äckliga skivsamlare - som inte är ett dugg intresserade av text och musik - och har den som en raritet. Jag själv har gett bort allt vi varit med på - kassetter, v/a skivor, Doomsday testpressen och Epn etc - till unga killar som har en känsla för vår musik och värdesätter låtarna.
MRR: Ni spelade sedan in ytterligare två ep:s, "Abort the system" och "Dieu et létat", men de gavs aldrig ut. Vad hände med dom?
Micke: Jag minns att vi förtvivlat gärna ville ge ut ytterligare skivor, men vi hade inte de ekonomiska resurserna till det. De inspelningarna som vi hade tänkt använda tycker jag, så här i efterhand, inte riktigt håller måttet heller. Kanske tyckte jag innerst inne det då också.
Gröten: Så som jag minns var det att vi gled isär rent musikaliskt redan vid inspelningarna av "Abort the system" och "Dieu et létat", det hade redan då en tendens att bli mer och mer inslag av traditionellt rockmusik i 4 takt och det är inte E.A.T.E.R. Jag får nog ta på mig en del av det där eftersom jag oftast var upphovsmakare till musiken i bandet. Sen fick vi ingen producent som var intresserad av hur vi ville ha ljudet när vi spelade in, så ljudmässigt skiljer sig enormt mycket från Kloaken-inspelningarna.
Åke: Utöver att inspelningarna inte är de bästa så är det ju flera bra låtar som borde förtjäna bättre inspelningar till eftervärlden!
MRR: Ni brukade åka till Micke Blomqvists (Asta Kask) studio Kloakens alternativa anti-studio för att spela in, liksom många andra gjorde. Hur var det att jobba med Micke? Minns ni några speciella händelser från den tiden?
Micke: Jag minns det som roligt och lärorikt. Micke Blomqvist brann för bandens möjlighet till inspelningar – som var dyrt och krångligt på den tiden - och han såg till att skapa dessa möjligheter utifrån sina egna erfarenheter och resurser. Få enskilda har betytt mer för punken i Sverige under åttiotalet. Jag har inget annat än respekt för Micke Blomqvist.
Gröten: Jag själv var och hälsade på Micke många gånger, jag kan säga att denna kille hade oerhört stort hjärta och tålamod med alla band som fick förmånen att spela in i Kloaken. En oförglömlig anekdot var, om jag inte missminner mig, att under inspelningen av Doomsday troops lärde vår äckligt duktiga trummis Pelle upp Asta Kask´s nya trummis Bjurre hur man lirar 2-takt. En annan händelse under en inspelning med mitt andra band InCharge kom Jonsson i Anti Cimex på besök, han ville vara med och köra på några låtar. Så kunde det vara, att killar i andra band kom på besök i Kloaken under bandens inspelningar. Töreboda och Micke var punkmetropolen i landet på den tiden, ingen har betytt så mycket för den svenska punken som Micke Blomqvist.
Hasse: Kan bara hålla med här, Micke har betytt mycket för E.A.T.E.R, en man med STORT hjärta!
MRR: Det verkar som det var ganska struliga Ernst-år med många olika viljor under 86-89, ni gjorde en Europaturné - men annars var det ganska tyst om er. Vad hände under de där åren?
Gröten: Varför vi la ner bandet hade många orsaker, mellan ´82-84 träffades vi oerhört mycket. Vi repade 2ggr i veckan, var ute på punkspelningar och festade runt om i Sverige och det tär på vänskapen när man är 16-17 år och inte alltid har samma intressen samt att var och en utvecklas i livet. Egentligen la vi ner gruppen ´85 efter att Jerker hastigt omkom, men vi fick en förfrågan om några gig i Europa och genomförde turnén ´86. Det som var efter turnén var inte E.A.T.E.R. utan ett gäng killar som träffades och spelade musik 10% och drogade 90% av tiden.
MRR: I fjol ställde ni er på scen igen för första gången på drygt 20 år. Hur kändes det? Och hur var gensvaret från publiken? Kände dom till era låtar? Skrålade de med i "Krigets vansinne" och "Doomsday troops"?
Gröten: Att återigen stå på scen med detta bandet var jävla nervöst, största scenen på festivalen. Jag har visserligen hållit på med musiken tillsammans med Znake under 20 år – gjort 100-tals gig – men att lira gura med E.A.T.E.R. går det inte att vila en enda sekund. Jag var så jäkla fokuserad att det ibland var svårt att se hur publiken reagerade. På Punk Illegal gigget lirade vi enbart låtar från ´82-84 och visst sjöng unga som äldre killar och tjejer med i låtarna, nåt avtryck har vi väl gjort.
Åke: Som ny i bandet kändes det bra och nervöst. Vi hade väl själva byggt upp ganska höga förväntningar. Klart att många kände till låtarna, de har ju funnits för nerladdning på vår hemsida under flera år. Jag var dessutom förvånad över att det var så många yngre som kunde hojta med i texterna!
Hasse: Var så jävla nervös! Alla texter satt inte som de skulle, hade ”fusklappar” över hela scenen. Att jag inte kunde hoppa omkring under framträdandet berodde mycket på att jag var tvingad att fuskläsa en del. Jo…och så förstås….hade ALDRIG förut stått på en scen nykter! Såg ut som en staty medan Micke hoppade omkring haha…
MRR: Erat första gig var på Punk Illegal, en stödfestival för organisationen Ingen människa är illegal som hjälper gömda flyktingar. Kändes det viktigt att få vara med?
Micke: Det kändes viktigt att vara med utifrån den aspekten, ja. Jag har alltid tyckt att man ska ta ställning för utsatta människor och sparka uppåt, inte nedåt.
Hasse och Gröten: Ja, absolut! Det är rätt att stå upp för mänskliga rättigheter.
MRR: Skulle ni vilja beskriva Ernst som ett politisk band? Varför, varför inte?
Micke: För mig är allt politik, även musik. Så fort man tar ställning eller tycker något så är det politik, så utifrån det synsättet så är vi ett politiskt band, ja. Det är inte så att det vi gör ligger i linje med något politiskt program, men vår musik är definitivt ett uttryck för starka känslor, som härrör ur någon sorts politisk analys. De flesta av våra texter – för det är ofta texterna som avses när man pratar musik och politik – behandlar inte politiska sakfrågor, men de ger uttryck för ett politiskt ställningstagande som bygger på våra åsikter, vår bakgrund och vår klasstillhörighet.
MRR: Hur skiljer sig era texter i dag från de ni skrev då? Och vilken betydelse har dom för er?
Micke: Jag tror inte texterna skiljer sig nämnvärt nu från då, kanske till sin struktur, men inte innehållsmässigt.
Gröten: Texter har alltid betydelse och sången är det viktigaste instrumentet. Jag har alltid tyckt att Micke gjort fantastiska texter och beskrivelser, det Micke skrev när han var 16-17 bast var helt outstanding bland de svenska banden. Han skriver i och för sig lika bra texter idag.
Hasse: Texter är allt eller inget för mig! Jag menar, en del är bara gjorda för att de känns jävligt bra och roliga just nu, utan att ha ett särskilt budskap medan andra är djupa och personliga.
MRR: Tidigare i år kom uppföljaren till "Doomsday troops" - "If nothing's right, go left". Ni låter sannerligen inte som några gamla goa nostalgiker på den utan är jävligt mycket här och nu. Fräscht och argt. Hur har ni lyckats konservera formen och hur resonerade ni inför inspelningen?
Micke: Det ligger jävligt mycket svett bakom den nya skivan. Vi ville göra en E.A.T.E.R. skiva. En uppföljare om du så vill, det var så vi resonerade, sen arbetade vi hårt.
Åke: Största skillnaden är väl att ingen har blivit sämre på att göra det vi gör. Dessutom tillkommer nästan 30 års livserfarenhet och ibland kan det vara svårt att bli gladare med åren. Vi är absolut argare och kanske mer cyniska!
Gröten: Jag har alltid massa punkriff i skallen och att få jobba med de fantastiska texter Micke och Hasse skriver ger mig bara mer energi. Vi ville göra en ny platta för att vi har så jäkla mycket energi i oss samt att vi äntligen fick en producent, Martin Gronert, som visste hur vi ville bygga upp låtarna och hade känsla för denna musik.
MRR: I er senaste inspelade låt "Jurassica", (som ska vara med på den svenska punksamlingen Turist i tillvaron vol 1), sjunger ni att ni att ni tog er ut från Jurassic park, hur ska man tolka texten?
Hasse: Man tolkar den så här om man vill.Texten handlar ju om oss själva, med glimten i ögat då förståss. Även om man börjar bli lite till åren så går det alldeles utmärkt att lira råpunk som låter bra,även om vissa av oss behöver sitta spela ibland eller rör sig lite långsammare på scenen.
MRR: Hur upplever ni punkscenen i dag? Vilka är de största skillnaderna mot när ni spelade sist?
Micke: Den största skillnaden är att det är mycket bättre grejer att spela på idag, samt att det är mycket mer blandat åldersmässigt. Jag tycker också det är en lite professionellare attityd bland band och arrangörer idag.
Åke: Tack vare Internet så känner de flesta band till varandra och det är lättare och hålla igång kontakter osv. Jag tycker nog att den svenska punkscenen känns vitalare än på länge, spridd över många punkgenrer.
MRR: Känns det konstigt att vara 40+ och spela punk? Och varför tror ni så många andra gamla band (exempelvis Asta Kask, Mob 47 och The Bristles) fortfarande hänger i?
Micke: Nej, det känns inte konstigt. Det skulle vara mer konstigt om jag helt plötsligt skulle börja spela dansbandsmusik bara för att jag uppnått en viss ålder.
Gröten: Har man råpunkmusiken i blodet så har ålder ingen betydelse, det är en del av vem jag är och vad jag står för. Däremot finns det personer som har svårt att förstå det, inget jag kan göra något åt. Jag lirar denna musik för att JAG vill det, inte för att anpassa sig vad andra tycker. När är jag ute som trubadur och är en jukebox-maskin, då jobbar jag och tar bra betalt. E.A.T.E.R. är inget jobb, det är en gemenskap. Varför andra band fortfarande håller på och lirar är kanske av samma orsak, egentligen är det inte så intressant vad andra band gör.
MRR: Punk är inte längre något ungdomsuppror?
Micke: Nej, det är det nog inte.
Åke: För mig har Punk alltid varit en attityd, kanske inte så mycket hur man låter eller ser ut. Som sagt en attityd!
MRR: I höst åker ni till Usa för en två veckor lång turné. Hur peppade är ni? Och hur gick det till?
Åke: Det skall bli fantastiskt roligt, Rock n Roll drömmen som man hade när man var 20 år får man äntligen uppleva när man är närmare 50! Det var en snubbe som hörde av sig till oss och ville boka en turné med ett av sina favvoband. Först så var vi väl lite småskeptiska, men det har visat sig att Zach, han som bokat oss är en hyvens kille. Zack spelar i ett band som heter Violent Party och de åker också med på turnén.
Gröten: Hahaha, jag är glad att vi är +40 när vi kör turnén. Jag är också jävligt nyfiken på hur vi kommer att leverera kväll efter kväll. Klart att det blir en personlig upplevelse och att jag ser fram emot giggen, sen att jag får förmånen att dela denna resa med andra människor som ligger mig varmt om hjärtat är fantastiskt. USA kommer att få 45 minuter ärlig råpunk med energi och attityd. Doomsday troops over America, av Sveriges grinigaste band, all time!
MRR: Stämmer det att ni haft problem med att få visum?
Micke och Gröten: Numera har ingen av oss problem att få visum.
Åke: Det hade inga problem med visumen, tvärt om! Men vi har inte kommit igenom passkontrollen än...
Hasse: Jag fick t o m TVÅ visum!
MRR: Vad kommer att hända senare i höst/vinter?
Gröten: Vi har diskuterat lite internt vad vi vill gällande gigs och vi är överens att framöver inte ta ströspelningar, vi kommer enbart göra 5-10 dagars turnéer. Nytt material, kanske en ny skiva. Vi har diskuterat med våra ”grannar” Avskum om att göra en split 10” och sedan tillsammans göra en turné, vi får se. Vi är för gamla för att bara snacka, vill vi göra något mer med bandet så gör vi det. Vad som händer med E.A.T.E.R. kan ni läsa om på www.eater.se
MRR: Och till sist: Vem är Ernst och vilka är Edsholmrebellerna?
Hasse: Ernst var en äldre man som bodde i Segmon då det begav sig. Jag sommarjobbade som fastighetsskötare. Jag uppfattade denna man som jävligt gnällig och vresig, hade några rejäla duster med honom. Men så en vacker dag flyttade han till Edsholms vårdhem i Slottsbron och ingen var lyckligare än jag! Ungefär i denna veva började jag umgås med Gröten och grabbarna, resten är s.a.s historia…
