Perkele forfarande punk och provokation

Det har gått tre långa år sedan oi-bandet Perkele gav ut sin senaste studioplatta "Confront". En skiva med ett flertal starka streetpärlor som "Sad to see", "Heroes of today", "I hate the world" och "Subcultural shame". Göteborgarna hade genomgått en makalös förvandling, från ett slätstruket trallpunkband till ett välklätt skinheadgäng. Om några veckor är de aktuella med dubbellive "Songs for you" (både cd och vinyl) inspelad i tyska Magdeburg i fjol.
- Ja va ska man säga, vi har spelat ett bra tag nu och kände väl att vi börjar bli ganska hyfsade som liveband, samt har en hel del bra låtar som får ny karaktär live som vi ville dela med oss av. Vi hoppas att det även kommer att kännas hur mycket vi älskar att spela och hur roligt vi har tillsammans med publiken. Vi har pillat på inspelningen minimalt för att få en så äkta känsla som möjligt, så de eventuella felspelen finns med, berättar sångaren Ronnie i en mejlkonversation med Turist i tillvaron.

Intresset för er verkar ganska hyfsat utomlands?
- Åh ja, ha ha, sjukt som fan! Vet inte vad det är dom gillar, dom har i alla fall bra smak då dom gillar det vi gillar. Var en konstig upplevelse att spela för runt 4000 personer i Tyskland för några helger sedan, då vi spelade för 3000 året innan och inte trodde det kunde bli mer. Vi kan inte annat än att bli otroligt smickrade, det känns nästan overkligt! I mitt huvud är vi fortfarande små punkare i replokalen som just spelat in en demo och drömmer om vårt första gig.

Det är några år sedan albumet "Confront" kom ut, vad har ni gjort?
- En hel del livegig och turnéer, fick en massa förfrågningar efter "Confront" och sen har det bara rullat på. Vi har hunnit besöka Europas alla hörn och fick som sagt inspelat liveskivan i november 2007. Därefter tog vi en paus, dels för att vi var trötta på att spela live och för att börja skriva nytt material viket kändes asgött! Nu känner vi oss taggade igen och med nya låtar i reportoaren så är vi redo att ösa på igen.

I somras spelade ni in mini-lp med låtar på svenska och finska, berätta om den?
- Det är ju egentligen hemligt, ha ha. Ok då, så var det, hade en del material som väntade på att bli inspelat och vi prickade in vår semester för att få tid. Man kan säga att det är en 15 års jubileums skiva, först och främst tillägnade den skandinaviska publiken. Vi spelade in sju låtar var av två är covers, vilket vi inte brukar göra, men nu för att bandet fyller 15 år så bestämde vi oss för att göra tolkningar av våra förebilder som hängt med genom våra år. De finska låtarna kan man säga är som en hyllning till mina finska rötter och min mor som gick bort för två år sedan. Ja sjunger om minnen från barndomen i Finland, hur jag som barn upplevde naturen och landet. De svenska är nog i vanlig Perkele anda, dom som hatar oss kommer att hata oss ännu mer och dom som älskar oss kommer att älska oss ännu mer. "Längtan" som vi lagt ut på vår myspace sida är väl den av de svenska som sticker ut lite extra med blås och klaviatur. De två andra är melodiska punkrökare, energiska och arga.

Varför har Perkele funnits i 15 år?
- Ren illvilja och brist på självinsikt, ha ha. Nä, Perkele är livet! Ja skulle dö om jag inte hade Perkele, vi har gått igenom kriser och lastvis med motgångar men alltid löst det på nåt sätt. Vi kommer hålla på så länge vi inte blir pinsamma eller tappar kollen, känner fortfarande att vi är unga, arga, älskar punk och provokation. Man vill inte bli som en hel drös Brittiska band som står där helt utan koll, nersupna, högst en originalmedlem kvar som bara är dåliga parodier av sig själva. Detta betalar folk pengar för att se. Vi i Perkele har känt varandra sedan grundskolan så vi är som en familj, det är ingen vanlig vänskapsrelation längre. Det är nog inga som känner mig bättre än Christopher och Jonsson. Vi stöttar varandra och ser till att lösa eventuella problem som kan dyka upp i ett band, som är en del om man säger så.

- Till slut så tror jag att vi någonstans älskar att vi fortfarande stör och upprör på olika sätt, ibland så misstolkas det tyvärr. Vilket jag läste i Close Ups recension av "Confront" som du hade skrivit, "The one to blame" såg du som otäck. Den var inte menad ordagrant utan som en känsla som jag hade när jag skrev den. Jag är uppvuxen med en mor som var missbrukare, vilket också tog hennes liv tillslut. Vid denna period hade jag gjort allt, kämpat för hennes liv sedan jag var 10 år när missbruket började, allt var hopplöst och "The one to blame" tog form.

- Kul att du hörde av dig, roligt att få uppdatera historien om Perkele ibland och kul att du uppskattar det vi gör, utan punk dör vi!!! Perkele, här för att stanna... Ett tag till...