Jag sitter och bläddrar i Ian Glaspers tredje bok den brittiska punkscenen under 80-talet, den avslutande delen heter Trapped in a scene: UK hardcore 1985-1989. Det är återigen ett gediget hantverk av Ian, präglad av nyfikenhet och engagemang. Jag bläddrar som sagt, jag har inte tid att lusläsa just nu, och det är så många saker som slår mig.Hur jävla trist punkscenen var där i slutet av 80-talet när alla skulle spela metal. Jag tror inte jag har en enda skiva kvar som gavs ut i England under den här tidsperioden. Här finns horder av pre-crust combos som Concrete Sox, Filthkick, Sore Throat, Doom, Extreme Noise Terror, Electro Hippies och Deviated Instinct. Hardcorecombos som Stupids och Heresy. Jag har ingen som helst relation till de här banden längre. Inte ens Napalm Death och deras banbrytande "Scum" lyssnar jag särskilt ofta på.
Men jag kan ändå inte bläddra förbi. Jag stannar till, antecknar i minnet. Bläddrar vidare. Slås av hur pre-crust-looken slår igenom fullständigt. Läser feta intervjuer med Earache, Peaceville och Manic Ears - men saknar DIY-bolagen som exempelvis Real World Records. Fortsätter bläddra, framåt - bakåt, och minns ett par bra band jag tänker återknyta bekantskapen med: Visions of change, Active Minds, Cowboy Killers och The Disturbed. De flesta andra passar mycket bättre i bokform.
Jag gjorde för ett par år sedan en intervju med Ian Glasper om sitt författarskap. Jag klistrar in den här:
Han har ett förflutet som basist i band som Decadence Within, Burnside och Stampin' Ground. Han jobbar för engelska mangeltidningen Terrorizer och spelar bas i Suicide Watch. Ian Glasper är för många ett välkänt namn inom scenen.
Men de senaste åren har han främst förknippats som författare. För två år sedan debuterade han med historielektionen - som ingen punkare skolkat från - Burning Britain - The history of UK Punk 1980-1984. Och nu följer han upp den med att syna anarkopunkscenen från dessa år i sömmarna - The day the country died - A history of anarcho punk 1980-1984.
- Jag jobbade för Record Collector magazine och fick en massa böcker om Sex Pistols och Clash för recension. Jag tänkte "när faan ska någon skriva en bok om Discharge". När jag insåg att ingen skulle göra det bestämde jag mig för att göra det själv. Det har varit otroligt mycket arbete. Varje bok har tagit två år att få ihop. Jag har lagt ner 2-3 timmar varje kväll på det här projektet och då ska man ha i minnet att jag dessutom har ett vanligt jobb och familj.
Hur reagerade alla de här gamla punkarna när du kontaktade dem?
- En del var ganska skeptiska till en början och undrade vad jag egentligen hade för motiv för mitt intresse. När de förstod att jag var genuint intresserad och en del av scenen blev de allra flesta smickrade och tyckte det var fantastiskt att deras musik nu fick åtminstone ett litet erkännande.
Alla viktiga namn, stora som små, har Ian Glasper letat upp och intervjuat. Han har skrivit långa artiklar, korta artiklar, inkluderat diskografier och sammanställt webblänkar. Det finns egentligen ingenting att sakna. Förutom då Poison Girls i senaste boken.
- Det var så nära att Posion Girls kom med så du anar inte. Men Vi Subversa stack till Spanien och Richard Famous gick upp i rök när jag skulle intervjua honom. Deadlineklockan slog. Jag var tvungen att köra utan dem. Samma sak hände egentligen med Karma Sutra. I den första boken saknar jag personligen Infa-Riot och Death Sentence. Jag ville absolut ha med dem, men det gick inte i lås av flera olika orsaker.
Nu har Ian Glasper satt igång arbetet med den sista delen i trilogin om den brittiska punkscenen. 1985-1989 ska dokumenteras med band som Heresy, Stupids, Concrete Sox, Depraved, Ripcord, Extreme Noise Terror, Napalm Death, Electro Hippies och Sore Throat. Ian säger att den utgåvan kommer bli fetare än hans tidigare böcker.
Ian Glasper upptäckte själv scenen i början av 1980-talet. Det började med Adam And The Ants.
- Sedan rullade det på. Jag älskade Discharge och Exploited, Crass och Conflict och så upptäckte jag den amerikanska hardcorescenen med gäng som Agnostic Front, Cro-mags och Bad Brains och därefter blev jag knockad av thrash metal-combos som Slayer och Dark Angel. Mina föräldrar betonade att jag skulle växa ifrån det men jag älskar musiken lika mycket i dag som i går.
Vilka band från den här tidsperioden skulle du vilja tipsa om?
- De mest underskattade UK82-banden var i mina ögon Violators, Underdogs, Total Chaos, Newtown Neurotics och Dead Mans Shadow. När det gäller anarkopunken skulle jag vilja rekommendera Omega Tribe, Sears, Exit-stance, System och Naked. Spana in dem - allt handlade inte bara om Crass och Discharge.
