MIMIKRY-CHOCKEN

Mimikry
Ålderland (Krypton) cd

Våren 1998 hörde jag Mimikry för första gången. Bandet hade skickat kassetten ”Ingenting alls” till Close-Up Magazine för recension i min demokrönika Sörlings Svinstia.
Det var avsky redan från första öronkastet. Jag raljerade över att tre fjärdedelar av Mimikry hade gått en rockmusikerutbildning och jag tyckte det var störtlöjligt att de hade kvalificerat sig till den stora riksfinalen i rock-SM. Jag skrev ”önskar att det för deras del inte finns någon morgondag”.
Sedan blev det egentligen bara värre. Dalmasarna fortsatta att provocera mig med sina inspelningar. Och jag skrev ganska elaka recensioner.
Vi triggade säkert varandra på något konstigt sätt. Exempelvis följde ett PC-spel med albumet ”Vägen hem”, där jag var ett av monstren (ett annat var Per Bjurman på Aftonbladet) som skulle elimineras för att Mimikry skulle kunna ta sig hela vägen till skivbolaget i Köping.

Det blev med tiden allt svårare att avsky bandet. Och när deras superfeta dvd kom för några år sedan blev jag ganska förtjust i Hjalle, Heavy, Mia och Åberg. Men inte för musikens skull, den sög fortfarande... förutom den där fantastiska ”En flicka som är stark” (om någon har den rippad, så skicka den gärna). Men dokumentären avslöjade ett band med ett stort och varmt hjärta. Fyra personer man gärna skulle fika bort några timmar med, på café då – inte i någon replokal...

Jag trodde att Mimikry var ett passerat kapitel i mitt liv. I höstas noterade jag att de var aktuella med en ny platta och trots att man kunde tjuvlyssna på myspace gjorde jag inte det. Jag diggade Mimikry, men inte deras musik.

Men så i början på december dyker det upp ett riktigt brev, ni vet ett sådant med frimärke, från basisten Mia Mästerbo. Hon skrev att de saknade mina recensioner, att jag var en ”solglimt i deras liv”. Hon bifogade ”Ålderland” och sa ”Vi förstår om du inte vill recensera skivan på din blogg eftersom du med all sannolikhet inte kommer att gilla skivan. Men du får gärna mejla över några rader om du har tid och lust.”

Jag satte på plattan direkt. Tänkte att det är lika bra att få det ur världen och så ett snabbt mejl till Mia ”Tack, tack för skivan. Men inte riktigt bla bla bla.”.
Det blev inget mejl till Mia.

Inledande ”Mitt kors” fick mig att tappa andan.
Det är inte århundradets låt, men det är bra – bra på riktigt. Jag satte mig ner och l y s s n a d e på de 13 spåren. Och gillade det. Jag lyssnade igen. Fortfarande bra. Jag låter skivan ligga. Tänker att jag kanske är påverkad av Mias trevliga brev. Någon vecka senare är det dags igen. Är säker på att jag kommer tycka att det suger.
Det gör jag inte.
”Ålderland” är inte bra, den är kanon. Den blir under en tid min reskamrat i bilen till jobbet i Helsingborg.
Jag sitter på E6 och skrålar med Hjalle.
Och jag vet inte vad karln gjort med sin röst – men den där gnälligheten som präglade sången tidigare är borta. Det känns som om jag lyssnar på ett helt nytt band. Mimikry vågar som Charta 77 och bjuder på rusig punkenergi i 23 Tills anda. Melodierna är ledigt skrivna med så väl charm som attityd och Chips K, som producerat, har lyckats mejsla ut ett slagkraftigt sound som lyfter plattan.
Det är en omtumlande, nästan chockartad upplevelse. Och jag är oerhört glad över att Mimikry inte lyssnade på den där magsura recensenten för drygt 10 år sedan.

Favoritlåtar: Blundar du så blundar jag, Jag ska hålla mig vaken, Vi kan klara det här, Ett kors