Det har varit många covers på tapeten den senaste tiden. Först var det Fru Dörr som gjorde om The Exploiteds "Fuck the Usa" till "Knulla Usa", sedan kom The Bristles och satte egna avtryck på två Ebba Grön-klassiker. Väl värda att avlyssnas alla tre.
Men allra bäst i kategorin punkcovers är utan tvekan Warcollapse. Det är 12"an "Crap, scrap and unforgivnable slaughter vol 2" (Blindead) det yttersta beviset för. Smålänningarna plockar upp fem nordiska favoriter och manglar klassikerna genom Warcollapse-filtret. Det blir naturligtvis helt otroligt bra. Och allra bäst är det i den drygt tio minuter långa tolkningen av Missbrukarnas "Vi blev rädd" - det är dundertungt slow motion-mangel så tjusig att man vill rama in den och släng upp på väggen. Nu ska jag ta i så jag kräks - men det kan vara den bästa cover jag hört.
Övriga spår går inte av för hackor heller. Warcollapse manglar isländska Purrkurr Pillnikk, norska Bannlyst, danska War of Destruction och finska Rattus med bravur. När smålänningarna bestämmer sig för en tredje volym har jag några egna förslag - jag vill ha Warcollapses versioner av Ebba Gröns "Totalvägra", Grisen Skriker "1000 punks" och Kriminella Gitarrers "Vårdad klädsel". Warcollapse goes 77, garanterad succé - det också.
---
En annan platta som fått ganska mycket speltid den senaste tiden är Sexpistolstanten & Mockfjärdsvapnets lp "Det ärliga cv:t" (Skrammel)., full med Palme-anspeliningar landade den lämpligt runt 25-års dagen av mordet. Sexpistolstanten, Cigg E Cedergren, Robot 70 och PKK-Spåret bjuder på smått absurda punkpärlor som landar någonstans mellan The Kristet Utseende och Ugly Squaws. Låtar som "Cp-full i burka", "Kuk i Kirikuk", "Kysst av dräparen", "Byt jobb äckel" och "Den enda dan hittills jag inte velat dö" lär dyka upp på samlingskassetter, playlists och samkväm under året. Tro mig.
---
Dropkick Murphys har äntligen fått ut ett nytt album, det första sedan "The Meanest of times" från 2007. Jag recenserar skivan i det nya numret av Close-Up och tycker så här:
Det finns en del band och artister vars skivor jag längtar lite mer efter. Thåström är så klart en sådan, Lucinda Williams en annan – och naturligtvis Bostons Dropkick Murphys. Jag får en febrig längtan så fort det börjar knystas om nya album. När jag väl får lyssna är det som första gången igen. Lite nervöst och lite tafatt – men otroligt stort och spännande. Jag har varit nere med Dropkick Murphys sedan debutalbumet ”Do or die” som kom ut för snart femton år sedan och sedan dess har vi varit bästa kompisar. Det nya albumet ”Going out style” kommer inte att ändra på det.
Här finns rejäka doser av det som Ken Casey och hans män kan allra bäst – Pouges-indränkt punkrock med säckpipa, mandolin, flöjt, dragspel, banjo och mandolin. Melodierna är som alltid grymma och får dina Dr Martens att dansa av lust och glädje och din mun att gapa med i varenda textrad oavsett om kan den eller inte.
Jag tröttnar inte på de välformulerade berättelserna om det irländska arvet och jag tycker det är befriande att Dropkick Murphys i denna nyliberala tids-ålder hyllar facklig organisering i plattans bästa spår ”Take em down”.
Tummen upp även till den märkliga duetten mellan Ken Casey och Bruce Springsteen (!), som tillsammans framför den hundra år gamla visan ”Peg o' my heart”. Jag har lite svårt att just nu sätta den här skivan i relation till bandets tidigare verk, men det känns som att ”Going out in style” kan vara den starkaste utgåvan sedan ”Sing loud, sing proud” (2000). En sak är dock säker: Den som gillar det här gänget kommer att ha fina fyrtiofem minuter framför sig.
---
Jag minns en spelning med Oi Polloi i Finspång för många herrans år sedan. Sångaren inledde giget med att på klockren svenska deklarera att "snutar är fascister", sedan brände skottarna av en jävligt bra spelning. Och jag tänkte efteråt - varför lyssnar jag inte oftare på Oi Polloi. Det handlar ju om kvalitetspunk rakt igenom.
När jag i dag, en sisådär femton år senare, umgås med "Ar creol. Ar canan. Ar-a-mach" (Not Enough Hate/Campary) är det samma fråga som dyker upp. Varför inte oftare? Jag gillar verkligen anarkopunken som Oi Polloi avfyrar och jag tycker de är ett väldigt sympatiskt band. Ändå är jag tämligen övertygad om att den här inspelningen kommer hamna längst bak skivsamlingen även denna gång. Och jag kan inte svara varför det är så.
---
På tal om Finspång. Förorten till Norrköping har bjudit på en del bra band och artister genom åren. Dick Lundberg har jag inte haft något större relation till, även om jag fortfarande kan tycka att hans och Daniel Dellamortes singel "Bra tv" är helt okej.
Nu har Dick tillsammans med Tomas Nilsson (känd från bland annat Aktiv Dödshjälp) jobbat fram albumet "Världen är trasig, allt har gått sönder..." (Dikotomi). Tolv sånger som är både punk och visa i så väl arrangemang som attityd. Jag tycker Dick och Tomas fått till en skiva med ett fett sound som inrymmer ganska mycket svärta. Jag gillar också texterna och tycker det är bra att de får rejält med utrymme. Det här herrarna är inga spralliga gamänger precis och det lyfts elegant fram. Jag har lyssnat på "Världen är trasig, allt har gått sönder..." mer än vad jag kanske hade trott... ett bra betyg.
---
Till sist: Lucinda Williams nya album "Blessed" är precis så bra som jag hade hoppats. Om några veckor dyker nya Allison Krauss upp. Gott.
---
NP: Kronofogden "Rid i natt"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar