Retrofest - Sham 69

SHAM 69
Tell us the truth
That’s Life
The adventures of Hersham boys
The game

Sham 69 debuterade 1977 med singeln ”I don’t wanna” som producerades av John Cale från Velvet Underground.
Sedan gick det undan.
Turbulent är nog det minsta man kan kalla åren 1977-1980 för Sham 69.
De hann ge ut tio singlar och fyra album.
Splittras och återbildas och splittras.

Sham 69 satte djupa avtryck i punkhistorien med ett pärlband av klassiska låtar och inspirerade en helt ny generation av slynglar – som skulle komma att kallas oi.
Det finns flera anledningar till att killarna från Londons södra förorter blev ett så tongivande namn. Men det allra viktigaste var låtskrivarparet Jimmey Pursey (sång) och Dave Parson (gitarr). Tillsammans skrev de för tiden stenhårda punkprojektiler som ekade från gatorna och de kryddade med läktarrefränger så spänstiga att dagens Ultras ter sig som Anderssonskans Kalle.

Sham 69 var inte kläddesigners eller konstvetare. Sham 69 var arbetarklass och deras musik handlade om arbetarklass. Exempelvis är skivan ”That’s Life” från 1978 en temaskiva som beskriver några dagar i en tonårings liv utifrån det egna klassperspektivet.
”We’re the people you don’t wanna know. We come from places you don’t want to go”, sjunger Pursey i “Angels with dirty faces” och kidsen med samma bakgrund kunde utan problem identifiera sig med bilden Sham 69 målade upp.
“That’s life” är en spännande platta och bandet lyckades förvalta tema-idéen genom de tolv spåren, även om det blir ganska grabbigt till och från. De få gånger tjejer eller kvinnor dyker upp i låtarna eller i dialogerna mellan låtarna så rör det sig uteslutande om sura flickvänner, knäppa systrar som ockuperar badrummet eller arga mödrar som gnäller…

”That’s life” gavs ut i december 1978, men redan ett halvår tidigare hade Sham 69 albumdebuterat med ”Tell us the truth”. En sida live, en sida studio – för att minimera kostnaderna. Livesidan är fantastisk och fångar utmärkt den energi som Hersham Boys spred. Och trots att jag hört den tusentals gånger ryser jag fortfarande när publiken tar tag i exempelvis ”Borstal breakout” och sliter den i stycken tillsammans med bandet. Det är tungt och ruffigt läktargung.
Studiosidan är full av klassiska punkhymner som ”Hey little rich boy”, ”It’s never to late” och ”Tell us the truth”.
Det handlar om en kvartett som brinner. Varje riff känns äkta, som om de vill tatuera in varje upprorisk ton på sina kroppar – visa att de menar allvar, visa att de är på allvar. Gatan viskar inte eller ber om ursäkt, den skriker och tar plats. Sham 69 skrek högt.
Sådant har naturligtvis sitt pris.

“If the kids are united,
They we'll never be divided.
If the kids are united,
They we'll never be divided”

Ett sådant budskap går inte hem i alla läger. Nazister började dyka upp när Sham 69 spelade. Bandet svarade med att lira på uttalat antirasistiska tillställningar, vilket fick till följd att våldet eskalerade. Under en konsert i Aylesbury i januari 1979 förklarade Jimmy Pursey att det skulle bli bandets sista liveframträdande. Droppen var en spelning några dagar tidigare som urartat i våldsamheter och där Pursey lämnade scenen gråtande.

“If the kids are united,
They we'll never be divided.
If the kids are united,
They we'll never be divided”.

Sham 69 splittrades i juni 1979.
Men på den tredje månaden skulle de återuppstå.
I september kom ”The adventures of Hersham boys” där killarna på omslaget är utklädda till cowboys – i refrängen till ”Hersham boys” kommer förklaringen ”They call us the cockney cowboys”. Få förstod vad det handlade om. Visserligen en del bra låtar av Pursey/Parson, punkens svar på Lennon/McCartney, men som helhet förvirande. Och det ryktades om att Pursey fått storhetsvansinne och såg sig själv som en stor rockstjärna.

Sommaren 1980 kom ”The game” och precis som på ”The adventures of Hersham boys” varvas utmärkta punksnytingar med blaskigt nonsens. Energin var slut. Sham 69 hade slutat brinna – som band.
Jimmy Pursey spelade tillsammans med Steve Jones och Paul Cock från Sex Pistols in låten ”Natural born killers” under vinjetten Sham Pistols. Dessutom fortsatte Pursey skriva punkhistoria som producent åt Cockney Rejects och Angelic Upstarts. Dave Parson, Ricky Goldstein (trummor) och Dave Treganna bildade Wanderers med Dead Boys-vokalisten Stiv Bator. De släppte det utmärkta albumet ”Only lovers left alive”.
1987 återbildades Sham 69 igen.

Tidigare publicerad på Södra Promenaden den 18 december 2006