torsdag 25 april 2013

Crass: "Vi visste att det fanns en framtid om vi var beredda att kämpa för det"

För två år sedan intervjuade jag Penny Rimbaud och Steve Ignorant. Artikeln hamnade i Close-Up Magazine #132. Här är den oredigerade versionen.

Crass var mer än ett band. De var en DIY-rörelse som utan pekpinnar ville skapa ett alternativ. I dag är de återigen högaktuella på flera plan. Close-Up har pratat med Penny Rimbaud och Steve Ignorant som startade bandet för 34 år sedan.

Den 11 juli 1984 spelade Crass för de strejkande gruvarbetarna i Abderdare, Wales. Det blev deras sista spelning. Nu, nästan, 30 år senare har Crass grundare händerna fulla. Penny Rimbaud (Jeremy John Ratter) har de senaste åren sysselsatt mig att re-mastra hela Crass-katalogen, som återutges i uppfräschad skepnad av Southern Records under namnet The Crassical Collection. Och Steve Ignorant (Steve Williams) reser världen runt med ”The last supper tour”. En sista resa med låtarna som har betytt så mycket för så många. Men det har varit en hel del tjafs på vägen.

- Det har tagit tre år av hårt arbete och det har varit många konflikter med gamla Crass-medlemmar som inte alls ville att skivorna skulle re-mastras eller återutges, berättar Penny. Vi satt i möten med advokater men till slut sa vi – fuck it. Vi ger ut skivorna ändå. De låter bättre, ser bättre ut. Jag är väldigt glad att vi gick hela vägen. 

Hela projektet började när Penny upptäckte att ”Ten notes on a summer's day” sålde dyrt på e-bay. Skivan hade inte pressats på länge och Penny hade aldrig varit helt nöjd med hur skivan mastrades 1986. Nu såg han möjligheten att slå två flugor i en smäll. Dumpa priserna på e-bay och få ordning på ljudet som han retat sig på i ett kvarts sekel. Inne i studion överväldigades Penny av alla möjligheter den nya tekniken kommit med. Han blev riktigt biten. Mastrade om debutalbumet ”Feeding of the 5000” av bara farten och presenterade det nya materialet för Southern, som omedelbart nappade på idéen om The Crassical Collection.

- Våra skivor var ljudmässigt väldigt mörka och diffusa eftersom vi pressade in så mycket musik på dem, nu har de äntligen hamnat i rätt ljudmiljö. 

Steve är också nöjd med hur de nya skivorna låter och ser ut. Även om han var lite sur i början.
- Jag var först arg för att Penny dragit igång det här utan mig, men sedan satte vi oss ner och diskuterade saken. Jag kunde också bidra till samlingen. Det kändes bra. 

Penny var å sin sida inte överförtjust över att hans vän stod på Shepard's Bush scen under två kvällar 2007 och körde ”The feeding of the 5000” rakt av.
- Jag var ganska arg på honom då för jag kunde inte begripa varför han gjorde det, jag kunde inte förstå vilken kontext det var i. Jag såg inte värdet, det politiska värdet av de konserterna. Jag ringde upp honom och vi diskuterade igenom saken. Och sakta började jag förstå vad det var Steve ville göra – han ville hylla det vi gjort en gång tiden och han saknade dialogen med publiken. 

Steve är av en lite annan uppfattning om hur det gick till.
- Penny gillade inte att jag spelade Crass-låtar på ett kommersiellt spelställe som Sheppard's Bush. Men det finns inga andra lokaler i London att spela i, det finns bara kommersiella. För övrigt var ölen billigare på Shepard's Bush än på det där jazzstället Pen lirar på, flinar Steve. 

Det var det omaka paret som kom från skilda världar som var embryot till det som skulle bli Crass. När de träffades 1977 var Penny 34, Steve 20. Penny kom från övre medelklass miljö och var bildad. Medan Steve kom från underprivilegierad arbetarklass.
- Vi var socialt oceaner ifrån varandra, men politiskt och själsligt var vi en, säger Penny. Vi var extremerna i bandet, de andra bandmedlemmarna fanns däremellan. Steve och jag har alltid varit oeniga om vissa fundamentala saker. Han gillar verkligen inte avantgarde och jag är inte speciellt förtjust i rock'n'roll. Jag har länge funderat på att skriva en bok om Crass utifrån ett klassperspektiv, för allt som vi var och hur vi arbetade byggde helt och hållet på de här märkliga klass spänningarna som uppstod inom bandet. De flesta andra grupper består ju av kompisar från skolan som kommer från samma bakgrund. 

Steve sjöng, Penny spelade trummor. De kallades sig för Stormtroopers. Det varade inte länge. Det blev ett nytt band istället tillsammans med olika vänner och till slut bestod Crass-kollektivet av Eve Libertine (sång), Joy De Vivre (sång), Phil Free (gitarr), NA Palmer (gitarr), Pete Wright (bas) och Gee Vaucher (piano). De blev ett på många sätt ett väldigt speciellt band. Penny Rimbaud har beskrivit det själv allra bäst i sin bok ”Shibboleth – My revolting life”: ”När Johnny Rotten förkunnade att det inte fanns någon framtid, såg vi det som en utmaning. Vi visste att det fanns en framtid om vi var beredda att kämpa för det.”

- Vi var ärliga. Vi trodde verkligen på att det fanns en annan väg än det där nihilistiska no future-destroy-budskapet som Sex Pistols kom med. Vi tyckte att fanns något att leva för och vi ansåg att vi kan definiera det vi ville genom aktioner, allt i från att odla bröd till mer politiska aktiviteter. Vi talade aldrig om för andra hur de skulle göra, vi ville däremot visa att det fanns alternativ och olika möjligheter. Vi trodde på det vi sa och agerade utifrån det. Allt vi fick gav vi tillbaka till rörelsen. Vi tog aldrig betalt för ett enda gig vi gjorde, utan inträdet gick alltid till den stadens alternativa miljö – det kunde vara band som inte hade råd med replokal eller kvinnojourer som behövde ekonomisk hjälp. Pengarna vi fick från våra skivor gick till Crass Records där vi gav ut andra bands skivor. Och ju större vi blev desto mer kunde vi hjälpa rörelsen att växa. Vi såg aldrig efter våra ”egna” intressen utan våra intressen var att hjälpa scenen. 

Crass sålde aldrig någon merchandise, utan uppmanande istället folk att göra sina egna Crass-tröjor om de nu ville ha en sådan.

Penny, som i sommar fyller 69 år, berättar att han än i dag står bakom de principer som Crass byggde sin aktivism kring.
- Mitt politiska tänkande har utvecklats. Jag är exempelvis inte längre så övertygad om att pacifism är ett av svaren längre. Jag kan se flera olika vägar framåt och hur vi kan ta oss dit, men rent generellt stöder jag fortfarande det vi sa och stod för då.

Crass budskap och aktivism retade naturligtvis gallfeber på politiker och etablissemang. Bandet diskuterades i parlamentet där högerpolitiker ville förbjuda deras skivor. Och i en radiointervju kör NA Palmer och Phil Free fullständigt över Tory-politikern Tim Eggar. Eggar hade reagerat kraftigt på Crass anti-krigs-singel ”How does it feel”, som var ett av bandets respons på Thatcher- Englands anfall mot Falklandsöarna 1982. Tim Eggar kallade skivan obscen. Han insåg nog försent att han inte hade en chans när två välartade och välartikulerade punkare sa att det inte var skivan som var obscen – utan kriget.
 
Hela bandet bodde tillsammans i Dial House, cirka fem mil nordost om London. Ett frihetligt kollektiv som Penny och Gee haft hand om sedan 1967. ”Ett hus befriat från regler”, säger Penny. Ett hus som var öppet för alla som hade vägarna förbi. Här hölls långa ideologiska diskussioner om frihet, anarkism och aktivism. Här högläste man poesi eller odlade grönsaker eller spelade punkrock. Naturligtvis också ett hus som polis och myndigheter intresserade sig för. Penny och Gee bor fortfarande kvar.
- Det är inget lätt hus att bo i, det är en väldigt konfrontativ miljö eftersom Dial House alltid varit så radikalt. Nya unga människor dyker upp, utmanar gränser och försöker finna nya sätt att tänka på – och det är det huset alltid handlat om. Ibland med goda resultat – ibland inte.

- Människor som dyker upp här får alltid en sovplats för natten, alltid mat, alltid sällskap. Om någon vill stanna längre så pratar vi om det. Det finns inget lås på dörren här, det har det aldrig funnits. Det finns vissa gränser de boende måste hålla sig inom, men de är alltid uppe för debatt, inget är ristat sten. Jag har alltid drömt om ett hus utan regler eller någon som bestämmer. Och saker och ting blir gjorda. Vi har exempelvis inte haft någon som ansvarat för maten här under 40 år, ändå har det i princip alltid serverats mat eftersom det alltid är någon som vill ta tag i just den biten. Alla har rätt att vara vem dom vill och göra som dom vill. Oftast har det fungerat, ibland inte. Men det har hela tiden varit ett spännande frihetligt experiment.
Mikael Sörling

The last supper-turnén
Den 19 november är det slut. Då gör Steve Ignorant sitt sista uppträdande med The last supper tour där han framför Crass största hits från åren 1977-1982. Turnén gick av stapeln redan i september i fjol och under hösten gjordes 17 spelningar i Europa. I våras var det Nordamerikas tur att få smaka på punkhistoria och i sommar beger sig sällskapet till Australien och Nya Zeeland. Sedan är inget inbokat förens det där sista datumet i november. Jag frågar Steve om det finns någon möjlighet till fler spelningar – och kanske till och med ett gig i Sverige. Steve skruvar på sig.

- Jag vet inte, det är aningen komplicerat. Men det här måste ta slut. Det får inte fortgå under flera år, det får inte bli genant. Om något dyker upp innan november... kanske, vi får ta en diskussion. 

Gladare låter Steve när han får berätta om de spelningar han gjort tillsammans med bandet, som består av kända punkansikten som gitarristen Gizz Butt (English Dogs, Destructors, Janus Stark, Prodigy), basisten Bob Butler (The Tone, Schwartzeneggar), trummisen Spike T. Smith (Morrissey, Killing Joke, Conflict) och sångerskan Carol Hodge (Bad Taste Barbies, Electraglide). Han säger att publiken består av ”människor som ler och sjunger tillsammans”. Och att det i England främst är folk 40-50 års åldern på konserterna medan det ute i Europa är en yngre publik. Intervjun görs några dagar innan Steve åker till Nordamerika och han tror att det främst kommer vara ungdomar på plats.
Varför tror du att låtarna ni skrev för över 30 år sedan fortfarande är intressanta?

- Därför att sångerna fortfarande är relevanta, inte mycket har förändrats – till det bättre. Dom är tidlösa faktiskt, man kan ändra på ett eller annat namn i dem och de känns som något jag skrivit i dag, säger Steve.


The last supper-turnén har dokumenterats och i slutet av året är det meningen att en dvd ska ges ut.
- Vi har filmat lite här och lite där, och efter Australien-vändan ska vi sätta oss ner och gå igenom allt material. Tanken är det ska bli en dvd och en riktigt fet booklet. Alla som på något sätt är involverade i den här turnén kommer att medverka. Och vi ska så klart se till att utgåvan blir så billig som möjligt. 

På Steve Ignorants hemsida (http://steveignorant.co.uk/) finns det massor av bilder och historier från turnén redan publicerade.

Inga kommentarer: