söndagen den 30:e augusti 2009

Vindicate This! spelar in debuten

Goda nyheter kommer från Malmöbandet Vindicate This! I fredags började de spelade in material ämnat för fullängdsdebuten, som kommer i november på nya etiketten Poor House.
- Inspelningen sker i samma studio som vi satte låtarna till Chaos in Sweden och Templars-tributen, nämligen Studio Motion i Malmö och även denna gång är det Tommy Tift (Sista Sekunden, Confession, The Mockingbirds) som sköter spakarna. 15 låtar ska sättas men dock oklart om alla kommer att vara med på albumet, skriver vokalisten Papa Franz i ett mejl till Turist i tillvaron.

onsdagen den 26:e augusti 2009

Waking up the dead

En och annan besökare har påtalat att några av dl-länkarna är döda. Jag har återupplivat dom nu. Och klistrar dessutom in den text som fanns med vid den ursprungliga posten.

Vassego - Syfilis
Helen Slättengren kom från punkmetropolen Nässjö och under namnet Syfilis gav hon ut feta fanzines och kassetter under 80-talets mitt. Första samlingen var en riktig godsak med namn som Doktor Anti-Skval, Raped Teenagers och Missbrukarna. Men jag gillar fortfarande anarkopunkarna Carisma Kaos (som senare blev Piket Pajaserna) hårda pamfletter.

Syfilis 001
1, Doktor Anti-Skval - Skvaller 2, Doktor Anti-Skval - Etablissemangets skydd 3, Doktor Anti-Skval - Kålrotsdockan 4, Doktor Anti-Skval - Grottmannens uppror 5, Doktor Anti-Skval - Tredje världens revolt 6, Total Egon - Direktörens visa 7, Total Egon - Stridspittens liv 8, Total Egon - Ungdomen av i dag 9, Total Egon - Den sista dagen 10, Total Egon - Ubåt i mitt badkar 11, Konstant Banalt - Barn av Hitler 12, Konstant Banalt - Den fräscha avgasen 13, Konstant Banalt - Rocka Billy 14, Konstant Banalt - Usa 15, Konstant Banalt - Uran 238 16, Konstant Banalt - Mitt val 17, Missbrukarna - Äcklet 18, Missbrukarna - Brinnande kors 19, Missbrukarna - Var är all sex 20, Carism Kaos - Paragraf 21, Carisma Kaos - Motstånd 22, Carisma Kaos - Auktoritär 23, Pejnäs Ork - Pälsvisan 24, Pejnäs Ork - Politisk tortyr 25, Pejnäs Ork - Ge fan i mig 26, Pejnäs Ork - Kommunlåten, Eksjö 27, Pejnäs Ork - Va fan ska man göra 28, Raped Teenagers - Pusrad 29, Raped Teenagers - Granqvist 30, Raped Teenagers - Konstig värld 31, Raped Teenagers - Tankar 32, Raped Teenagers - Funktioner 33, Raped Teenagers - SOS 34, Raped Teenagers - Jag vill inte 35, Raped Teenagers - Lumpen

Picassos barn valde inte Kristinehamn
1982 hade Kristinehamnssönerna Krister Tångring och Magnus Pettersson fått nog. De ville bevisa att det fanns kreativa unga i stan som försökt skapa något eget. Krister och Magnus startade upp Symbol Productions och gav ut två formidabla kassetter under vinjetten Picassos Barn, som speglade punken i Kristinehamn. I infobladet som följde med första volymen förklarade man valet av titel så här: "förutom ishockeyhallen så är Picasso-skulpturen, som står vid skärgården, Kristinehamns stolthet". I andra kretsar hette stadens stoltheter Arabens Anus, Avskum och Adrian Cuba.

Picassos Barn Vol 1 (1982)
1, DDT - På landet 2, DDT - Grön man 3, DDT - Heta nätter 4, Adrian Cuba - Kamp i kramp 5, Adrian Cuba - Bara en dröm 6, Adrian Cuba - Vita riddare rider igen 7, Arabens Anus - Jag är inget glin 8, Arabens Anus - BSS 9, Arabens Anus - Adrenalin 10, Seg - Stackars gosse 11, Seg - Inget som förut 12, Seg - Loreene 13, UPA - Trött 14, UPA - Jag vill vara en karl 15, UPA - Titta när jag dansar 16, Dead Corruption - Sid the loser 17, Dead Corruption - Lonley boy 18, Dead Corruption - Haha 19, Kuddkrig - Britt 20, Kuddkrig - Fly upp bland molnen

Picassos Barn Vol 2 (1983)
1, Allegori 2000 - Kaskader 2, Allegori 2000 - Pilska läppar 3, Arabens Anus - Änglar i svart 4, Arabens Anus - Anarki 5, Cosmic Giant - Bofinken 6, Cosmic Giant - Örnen 7, Avskum - The world is a mess 8, Avskum - Öga för öga, tand för tand 9, Avskum - Hiroshima 10, Avskum - Boot brain song 11, Cosmic Giant - Introduction 12, Cosmic Giant - Entr'acte 13, Arabens Anus - Lördagsmorgon 14, Arabens Anus - Vem minns dom 15, Allegori 2000 - Biosalong 16, Allegori 2000 - Dödsdans

V/A Andlig Spiz
En dos Andlig Spiz är väl inte så dumt så här dagarna innan dopparedagen. Kassetten spelades in sommaren 1984, och gavs ut av Sista Bussen, i Fullerstagruppens replokal och innehåller en mängd, för mig, smått okända konstellationer.

Andlig Spiz
1, De Akuta - Vit fågel 2, Mats Skämz - Hem 3, Åke Japan - Gaskammarrock 4, Defekt - Fredagskväll 5, PS - Birgitta 6, Hela Huset Skakar 7, Efter Ozz - Ljusårsavstånd 8, Syndikatet - Förlorat land 9, De Akuta - Mannen på gatan 10, Mats Skäms - Minnet 11, Åke Japan - Monotoni 12, Hela Huset Skakar - Ett svin 13, PS - Pojkar 14, Efter Ozz - Änglarna poppar popcorn 15, Åke Japan - Ge fan i mej 16, Syndikatet - Dödare än död

Svenska spelmanslag 1
Är det som så att du behöver en schysst punkblandning till tåget/bilen/flyget under helgerna men inte riktigt har tid att sätta samman en själv. Nu kan du andas ut. Tanka hem klassiska kassettkompilationen Svenska spelmanslag, som Ägget gav ut 83/84, istället. En perfekt samling med så väl kända ansikten (Avskum, Bristles, Moderat Likvidation, Puke och Kurt i Kuvös) som mer obekanta (Badsvamp, Råttgift, Frenetisk Agoni och Original Sin).

Svenska spelmanslag
1, Avskum - World is a mess 2, Avskum - Fuck the bomb 3, Avskum - Levande begravd 4, Snobbslakt - Snobbslakt 5, Snobbslakt - Grisar 6, Snobbslakt - Anti-disco 7, Badsvamp - Kollektivansluten 8, Badsvamp - Legaliserat våld 9, Moderat Likvidation - Brända celler 10, Moderat Likvidation - Hiroshima 11, Moderat Likvidation - Marionett i kedjor 12, Råttgift - Kicka Silvia 13, Råttgift - Snutar 14, Råttgift - Fuck skinheads 15, Kurt i Kuvös - Lev och njut 16, Kurt i Kuvös - Manipulationslåten 17, Kurt i Kuvös - Tilltro 18, Global Pandemonia - Blötkopf 19, Global Pandemonia - Lemlästade kroppar 20, Subway Army - Bad brain 21, Subway Army - Porud puns 22, Original Sin - Dark alleys 23, Original Sin - All alone 24, Svea Skandal - Piskans lag 25, Svea Skandal - Akta dig för snuten 26, Svea Skandal - Punkare 27, Bristles - Warheores 28, Bristles - Teenage sluts sucks 29, Bristles - Lost generation 30, PGS - Jävla krig 31, PGS - Bli polis 32, Frenetisk Agoni - Frenetisk agoni 33, Frenetisk Agoni - Disciplin 34, Puke - Hat 35, Puke - Slakt

Död åt regimen - LKPG punkrock
Death to the Regime var ett tufft punkband från Linköping. De medverkade bland annat på den tredje Really Fast-volymen och gav ut en sex-sju kassetter. Jag gjorde en intervju med gitarristen Henry Halldin någongång 1986 och brevväxlingen publicerades i Profit Blaskan #3. Här är ett kortare utdrag:

- Vi bildades våren 1983 på grund av att vi var tvungna att göra något, vi ville få ut våra aggresioner. Vi hette DTR före Death to the Regime. Du måste tro att vi skojar. Men så var det, vi tyckte det var roligast att ha en förkortning.

Ni var ju med på Really Fast 3, har ni medverkat på några andra skivor eller kassetter?
- Vi är med på en engelsk internationell samlingskassett, en samlingskassett på vårt förra kassettbolag (PoHR "Våra vänner djuren 2") och två andra kassetter vi inte vet så mycket om. Men viktigast är väl våra egna: Nr 1 "Death to the regime". Nr 2 "Anti- systemrock". Nr 3 "Death to the regime". Nr 4 "Red christmas" Nr 5 "Massmedia" på PoHRecords. Och så Nr 6 "Rise another world" på vårt nya bolag - Anti-System productions.

Hur många spelningar har ni haft?
- Fem spelningar har vi nog haft, och en del småspelningar på Gamla Maskinskylten och Gamla Busscentralen i Linköping. Det har mest gått åt helskotta.

Samarbetar ni med något annat band?
- Vi har jobbat lite med Raped Teenagers, men det gick snabbt i graven.

Nämn några band eller personer ni är influerade av.
- Vi tackar HasseåTage för fantasi och humor. Vi vill inte tacka alla regimer och all annan ondska, men dom har ju ändå gett oss mycket.

Death to the Regime "Rise another world" 1985
1, Take a closer look 2, Rise another world 3, Steget innan förintelse 4, Aktiv 5, You're the devils slave 6, Kalle 7, Close to the gallow 8, Religiösa sekter 9, Vår mänskliga rätt 10, Den sannolika döden 11, Integration 12, Juicy fruit 13, You cant 14, Night eyes 15, We belive 16, Din dagliga dos

Live (ligger i samma mapp)
17, Kungens barn 18, Juicy fruit 19, Night eyes 20, Religiösa sekter 21, Do you really feel 22, 3D 23, Enat folk 24, Immun 25, Dagen då allt var stilla 26, Tre soldater 27, Vapenskrammel

Punktrubadur med glimten i ögat
3-Way Cum-Pjär, numera Crossing Chaos-Pjär, mejlade för någon vecka sedan och undrade om jag hade kvar Sir N-kassetten som Pas-83 gav ut 92. Och visst har jag sparat den. En av mina favorittejper som jag alltid återkommit till. Sir N var Tatuerade Snutkukar-Sörens trubadur-projekt. Sören sjunger visor som berör, och han gör det oftast med en humoristisk underton. Jag ler än i dag när jag hör honom sjunga "Norrlandslåt", som handlar om hur ockupanterna från storstaden sadlar om långt ute på bystan. Alla tycker inte det är så kul. "Balladen om frälsarens återkomst" har flera komiska poänger. Och i och med att Åmsele-mördaren Juha Valjakkala nyligen frisläppts känns ju inte "Marita går på vägen"så daterad heller.

Sir N "Nidvintersblot"
1, Bekännelse 2, Misärmodets höstkatalog 3, Pilsner 4, Norrlandslåt 5, Balladen om frälsarens återkomst 6, Marits går på vägen 7, Visa till telefonavlyssnaren 8, Balladen till Hagas sista president 9, Nidvisa upptecknad utanför Tai-Shanghai 10, Broder Jakob

Är det det här du vill ha?
Det här var den första kassetten jag gav ut på Musik För Döva (1986 tror jag). Jag vet - omslaget är kriminellt fult, men låtlistan håller än i dag många pärlor. Exempelvis är ju det tidiga Crücifix materialet dyngbra och Svea Rikes kompositioner håller hög klass. Även övriga medverkade känns än i dag helt okej, bortsett från en och annan låt. Med kassetten följde ett fanzine, som jag inte minns hur det såg ut.

VA Is this what you want?
DTR 1, Legalt mord 2, Vad vill dom oss Scraps 3, Macho klan 4, Animal holocaust 5, Le Pen Fuck You Rea Respirator 6, Liten Bruce Lee 7, Fosterlandsälskaren 8, Svett, blod och tårar 9, Rik mans lust Crücifix 10. Sieg Hiel 11, Runka 12, Svarta lagen 13, Misär barn 14, Army 15, Go back to Auschwitz 16, NRP Röten Tandkräm 17, Pengar 18, John-Olle 19, Bidrag 20, LSD-tripp med SAS Arnes Plasthjärna 21, Spy på en snut 22, Feta jävla Agda 23, Vem stal Monas benprotes 24, Olof ser på ryska sportlovsfilmer Brutal Personal 25, Öppna ögonen 26, Myten om arbetslivets välsignelse 27, Dax att deklarera 28, Livets eld Svea Rike 29, Det sista tåget 30, Par i hjärter 31, Den stora glädjens makt 32, Vi ska leva

Typ, världens bästa svenska punkband efter Ebba Grön
Efter några dagars kräksjuka får Slams demo från 1983 sparka liv i så väl mig som bloggen. Njut!

Slam Cassette -83
1, 1945 2, Dröm 3, Jerk 4, Torget 5, Värnplikt 6, Grå cell 7, FBU 8, Wild riders 9, Panik 10, Polisnöje 11, Suicide 12, Snut 13, Slam all authorities

Det talas alldeles för lite om Bollnäspunkarna Subway Army
Subway Army. Bandet medverkade på den andra Really Fast-volymen med "Decontrol" och "Heavy gym" och gjorde det riktigt bra. Jag tror inte SWA medverkade på några fler skivor, men rätta mig gärna, däremot lämnade de spår (!) efter sig på några samlingskassetter - dessutom gav de själva ut två kassetter. Jag intervjuade basisten Pekka någon gång 85 och då hade Subway Army splittrats. Och lite rörigt verkar det ha varit:
- Engan, Henke, PDA och jag (Pekka) började spela 1982. I slutet av 84 rök Engan och PDA ihop alldeles för ofta. Så SWA sprack i två delar. PDA och Henke bildade Gunnar & The Gangsters. Engan, jag och Esso fortsatte med SWA. Sedan började Esso med Patrull Grisskit igen. Engan hoppade in i ett psykband och jag började spela med Henke och PDA, vi bytte namn till T1 - men det sprack också. Henke och PDA började om på nytt. Jag och Esso har repat några månader med Lillen och Ruben, men vi har inget namn.

Subway Army "1983" och "1984"
1, Shields 2, Heavy Gym 3, Decontrol 4, Bad brain 5, Anarki 6, Njut 7, Slaughter

1, 4-3-2-1-go 2, Ban the bombs 3, Got no choice 4, You call it... 5, Destroy 6, To do run run 7, Vietnam 8, Straight to hell 9, Chaos with Subway Army 10, Emil (eller vad han hette) 11, Flottarkärlek 12, Ahlgren (Rektor i Bollnäs)

Fotnot: Subway Army var även namnet på Wolverhamptons huliganfirma under 70- och 80-talet. När jag intervjuade Pekka berättade han dock att de troligen tog namnet från filmen
Warriors.

Distrust 1983
Distrust kom från Hedemora och lirade hardcorepunk. Man skrev fredstexter och protesterade mot djurförsök. Bandet medverkade på en rad samlingskassetter samt den andra Really Fast-volymen. Och om jag minns rätt huserade såväl Asocial som Svart Parad-medlemmar i Distrust - men jag kan minnas fel. Ni som vet - berätta! Demon från 1983 är i vilket fall som helst inte alls dum.

Distrust "Demo 1983"
1, Punken är död 2, Försöksdjur II 3, Dödsstraff (live) 4, I natt jag drömde 5, Världskrig 3 6, Misstro 7, Generaler 8, Föroreningar 9, Försöksdjur I 10, Dödsstraff 11, Tid att dö 12, Vi rustar dom dör 13, Försöksdjur III 14, Vi vill... 15, Rasisternas barn 16, Våld löser ingenting

Retrofest - Sham 69



SHAM 69
Tell us the truth
That’s Life
The adventures of Hersham boys
The game

Sham 69 debuterade 1977 med singeln ”I don’t wanna” som producerades av John Cale från Velvet Underground.
Sedan gick det undan.
Turbulent är nog det minsta man kan kalla åren 1977-1980 för Sham 69.
De hann ge ut tio singlar och fyra album.
Splittras och återbildas och splittras.

Sham 69 satte djupa avtryck i punkhistorien med ett pärlband av klassiska låtar och inspirerade en helt ny generation av slynglar – som skulle komma att kallas oi.
Det finns flera anledningar till att killarna från Londons södra förorter blev ett så tongivande namn. Men det allra viktigaste var låtskrivarparet Jimmey Pursey (sång) och Dave Parson (gitarr). Tillsammans skrev de för tiden stenhårda punkprojektiler som ekade från gatorna och de kryddade med läktarrefränger så spänstiga att dagens Ultras ter sig som Anderssonskans Kalle.

Sham 69 var inte kläddesigners eller konstvetare. Sham 69 var arbetarklass och deras musik handlade om arbetarklass. Exempelvis är skivan ”That’s Life” från 1978 en temaskiva som beskriver några dagar i en tonårings liv utifrån det egna klassperspektivet.
”We’re the people you don’t wanna know. We come from places you don’t want to go”, sjunger Pursey i “Angels with dirty faces” och kidsen med samma bakgrund kunde utan problem identifiera sig med bilden Sham 69 målade upp.
“That’s life” är en spännande platta och bandet lyckades förvalta tema-idéen genom de tolv spåren, även om det blir ganska grabbigt till och från. De få gånger tjejer eller kvinnor dyker upp i låtarna eller i dialogerna mellan låtarna så rör det sig uteslutande om sura flickvänner, knäppa systrar som ockuperar badrummet eller arga mödrar som gnäller…

”That’s life” gavs ut i december 1978, men redan ett halvår tidigare hade Sham 69 albumdebuterat med ”Tell us the truth”. En sida live, en sida studio – för att minimera kostnaderna. Livesidan är fantastisk och fångar utmärkt den energi som Hersham Boys spred. Och trots att jag hört den tusentals gånger ryser jag fortfarande när publiken tar tag i exempelvis ”Borstal breakout” och sliter den i stycken tillsammans med bandet. Det är tungt och ruffigt läktargung.
Studiosidan är full av klassiska punkhymner som ”Hey little rich boy”, ”It’s never to late” och ”Tell us the truth”.
Det handlar om en kvartett som brinner. Varje riff känns äkta, som om de vill tatuera in varje upprorisk ton på sina kroppar – visa att de menar allvar, visa att de är på allvar. Gatan viskar inte eller ber om ursäkt, den skriker och tar plats. Sham 69 skrek högt.
Sådant har naturligtvis sitt pris.

“If the kids are united,
They we'll never be divided.
If the kids are united,
They we'll never be divided”

Ett sådant budskap går inte hem i alla läger. Nazister började dyka upp när Sham 69 spelade. Bandet svarade med att lira på uttalat antirasistiska tillställningar, vilket fick till följd att våldet eskalerade. Under en konsert i Aylesbury i januari 1979 förklarade Jimmy Pursey att det skulle bli bandets sista liveframträdande. Droppen var en spelning några dagar tidigare som urartat i våldsamheter och där Pursey lämnade scenen gråtande.

“If the kids are united,
They we'll never be divided.
If the kids are united,
They we'll never be divided”.

Sham 69 splittrades i juni 1979.
Men på den tredje månaden skulle de återuppstå.
I september kom ”The adventures of Hersham boys” där killarna på omslaget är utklädda till cowboys – i refrängen till ”Hersham boys” kommer förklaringen ”They call us the cockney cowboys”. Få förstod vad det handlade om. Visserligen en del bra låtar av Pursey/Parson, punkens svar på Lennon/McCartney, men som helhet förvirande. Och det ryktades om att Pursey fått storhetsvansinne och såg sig själv som en stor rockstjärna.

Sommaren 1980 kom ”The game” och precis som på ”The adventures of Hersham boys” varvas utmärkta punksnytingar med blaskigt nonsens. Energin var slut. Sham 69 hade slutat brinna – som band.
Jimmy Pursey spelade tillsammans med Steve Jones och Paul Cock från Sex Pistols in låten ”Natural born killers” under vinjetten Sham Pistols. Dessutom fortsatte Pursey skriva punkhistoria som producent åt Cockney Rejects och Angelic Upstarts. Dave Parson, Ricky Goldstein (trummor) och Dave Treganna bildade Wanderers med Dead Boys-vokalisten Stiv Bator. De släppte det utmärkta albumet ”Only lovers left alive”.
1987 återbildades Sham 69 igen.

Tidigare publicerad på Södra Promenaden den 18 december 2006

fredagen den 21:e augusti 2009

Fet läsning

Senaste numret av Close-Up Magazine (#113) bjöd på en hel del suverän läsning: som Jonn Jeppsons (landets bästa metal-skribent) intervju med Gatans Lag och Annica Hedbrants såväl feta som lysande Raised Fist-rep - dessutom vansinnigt roligt avslöjande att Suffocations basist Derek Boyer är rejält nere med klassisk pianomusik som Rachmaninoff. Till sist en extra stjärna till David Jannati, hans recension av Lattjolajbans demo "Greatest hits vol 3" var underbar.

A lesson in hardcore punk

Har du dålig koll på den amerikanska punk- och hardcorescenen mellan 1978-1987? Skynda då över till Nightstick Justice som ringer in för den första av fyra lektioner. Skolka inte - du missar bland annat: Agent Orange, Die Kreuzen, Black Flag, Negative Approach, Necros, Bad Brains, Mecht Mensch, Big Boys, DK, Neos, White Cross, Hüsker Dü, Youth Brigade, Stalag 13 och The Authorites.

Thåström bedårande

Thåström var på sitt allra bästa humör i går kväll och bjöd på en storartad konsert på Stortorget i Malmö. Himmelska versioner av "Främling överallt", "Alla vill till himlen", "Die mauer", "Vacker död stad", "Miss Huddinge 1972", "Kort biografi med litet testamente" och "Långtbort". Magi! Det andra bara underbart. Jag vill inte orda mer, men spana in Sydsvenskans bildspel från spelningen.

onsdagen den 19:e augusti 2009

Retrofest - Vice Squad


Vice Squad
No cause for concern
Stand strong stand proud

Beki Bondage, Dave Bateman, Mark Hambly och Shane Baldwin hann under några få år sätta rejäla avtryck i punkhistorien. Vice Squad debuterade 1981 med singeln, och klassikern, "Last rockers", som snabbt sprang upp på topplistorna. Och bara några månader senare detonerade nästa bomb - "Resurrection"-sjuan. En klibbig spottloska mot alla som hävdade att punken var död.
"They tried to bury the legend, it's time for the resurrection" sjöng Beki. Hon visste knappast hur rätt hon hade - ty då, sommaren 1981, började en dödförklarad genre att vakna till liv igen. Punken fick en välkommen nytändning av den andra vågen och namn som Vice Squad och exempelvis The Violators.

Vice Squad turnerade frenetiskt, men hann ändå med debutalbumet "No cause for concern" 1981. Plattan spelades under tre dagar och det är något som trummisen Shane Baldwin senare beklagat - "allt gick lite för snabbt", har han sagt. Jag håller inte med Shane. Det som utmärker "No cause for concern" är hungern och den där attityden som säger "vi-kan-göra-allt-som-vi-vill". Fler dagar i studion och spontaniteten och drivit hade kanske fått ge vika för låttekniskt grubbel.

Beki Bondage låg bakom i princip alla texter och hon beskrev sin verklighet utifrån ett feministiskt perspektiv. I en intervju i Punk Lives 1982 säger Beki att hon vill influera och upplysa. Exempelvis om djurrättsfrågor ("Humane"). Vice Squad var ett av de första punkbanden som skrev låtar på det temat och de stödde även organisationer som Animal Liberation Front ekonomiskt.
Sex månader efter debuten var det dags för uppföljaren, "Stand strong, stand proud. Vice Squad hade häckat i studion under hela tre veckor, vilket nu naturligtvis var helt rätt. Skivan, som kanske var det bästa Vice Squad gjorde, blev första steget mot undergången. Plattan släppes i maj 1982 och därefter drog de ut på en omfattande turné. I slutet av året lämnade stjärnan Beki Bondage Vice Squad för att spela i Ligotage och sedan Bombshells.
Killarna tog in en ny sångerska och spelade in ytterligare tre singlar samt fullängdaren "Shot away". En sak var uppenbar med de skivorna - utan låtskrivaren Beki Bondage var det här ett väldigt mediokert punkband.

1999 gjorde originalupplagan comeback. I dag turnerar Beki Bondage världen runt under namnet Vice Squad. Och jag gissar att hon fortfarande nynnar "They tried to bury the legend, it's time for the resurrection".

Tidigare publicerad på Södra Promenaden den 3 april 2007.

Gigtips Stockholm (och Göteborg)


Och på lördag spelar Dobermann Cult, Fredag den 13:e och The Pricks på Showdown/Henriksberg i Göteborg.

lördagen den 15:e augusti 2009

Fanzinet Massproduktion


Det är lyx att så här nästan 30 år senare "bläddra" igenom de första två numren av klassiska Sundsvallsfanzinet Massproduktion. Redaktörerna Patrik Tanner och Roger Hynne gjorde tidning med passion och kärlek och de märks än i dag. Nummer 1 innehöll de lokala banden Förbjudna Ljud och Pizzoar, en recension av ett Ebba-gig i Sundsvall plus skivanmälningar och lite annat. Nummer 2 är vassare. Redaktionen har sett Cockney Rejects i Wales och är smått lyriska. Brända Barn intervjuas och vi får följa med Massmedia in i studion. Dessutom Crass, Scendrag och en drös med recensioner. Grym läsning.

Massproduktion #1 och #2 (1980)

Sjukt fet samling

VA Skitliv
Fucked up Passed out No memories left... (D-takt & Råpunk) dcd


Med den här sjukt feta samlingen sätter "Challe" och "Fisen" punkt för Skitliv! Nästan alla band som intervjuades i blaskan återfinns på den här dubbel-cd:n . Och för oss som gillar mangel är bandlistan så klart en dröm - Disfear, Victims, Meanwhile, Anti-Cimex, Mob 47, Moderat Likvidation, Wolfbrigade, Skitsystem, 3-Way Cum, Crossing Chaos, Anger Burning, Giftgasattack, Atomvinter, Rajoitus, Uncurbed... och det är inte ens en tredjedel av banden. Vad är det man säger - köp, köp, köp!

Favoritlåtar: Shit, hur ska jag kunna välja... men i dag är det "Battle of opinions" (3-Way Cum), "Undergång" (Disfear) och - så klart - "Victims of a bombraid" (Anti-Cimex)

torsdagen den 13:e augusti 2009

Retrofest - Slaughter and the Dogs

Slaughter and the Dogs
Do it dog style

Vissa stjärnor slocknar snabbare än andra. Slaughter and the Dogs höll energin uppe i två år. Allt började i Manchester våren 1976. Wayne Barrett, Mike Rossi, Mad Muffet och Zip Bates gick i samma plugg och var som så många andra ungdomar less på tristessen och den grå vardagen. Kidsen drog igång Slaughter and the Dogs och redan efter tre månader lyckades de övertyga Malcolm McLaren att de hade en enorm fanskara och fick tack vare det spela förband till Sex Pistols på klassiska Lesser Free Trade Hall. En legendarisk spelning på många sätt - bland annat för att ett annat av det stora namnen debuterade denna kväll, Buzzcocks.

De fyra slynglarna från Manchesters förorter gjorde några spelningar i London innan det var dags för första singeln - "Cranked up rally high" - som gavs ut i maj 1977. Den följdes upp av tuffa "Where have all the bootboys gone", "Blame to blame" samt "Quick Joey small". Sommaren året efter kom debutalbumet "Do it dog style", då hade Wayne, Rossi, Mad Muffet och Zip redan hunnit gå skilda vägar - vilket innebar att skivan inte pushades som det var tänkt och ganska snabbt glömdes bort.

När jag i dag, drygt 30 år efter inspelningen, lyssnar på skivan häpnar jag över hur bra den stått sig genom åren. Wayne och Mike skrev låtar med kraft och energi, dessutom var de excellenta på att sätta träffsäkra punkmelodier. Deras stora favorit var David Bowie, men på "Do it dog style" tolkade de Lou Reed och New York Dolls. Det är i de jaktmarkerna man hittar fröet till den här Manchester-gänget som lirade punk som få andra under några korta intensiva år.

Tidigare publicerat på Södra Promenaden den 4 mars 2007

Medborgargardet med glimten i ögat

Medborgargardet
Fredag hela veckan mixtape vol 2.8% (Hip-hopet labbet) cdr

Jag kan inte sluta skratta. Östersunds stenhårda hip-hop kollektiv Medborgargardet skriver om Petters "Mikrofonkåt" och döper den till "Alkoholist och kåt". Och det är så otroligt roligt. Precis som hela inspelningen "Fredag hela veckan mixtape 2.8 %". Gammal Smutsig Jävel (även känd från Warvictims, Totalt Jävla Mörker etcetra) har gjort ett styvt jobb med sitt Garde, som påminner om Emilush, Hammer Hill Click, Ken Ring, Storsien och Sedlighetsroteln. Jag tycker det här kanonbra just nu. Medborgargardet svänger med glimten i ögat, men risken för överdos är överhängande.

Favoritspår: Skiter i vilket, Medborgargardet, Cash is king

Cosa Nostra - Skjut för att döda

Jag har den senaste tiden "återupptäckt" Cosa Nostra och tyckt att bandets skivor åldrats väl. Jag tycker nog att det pratas för lite om västgötarna och vill nu dra mitt strå till stacken. Våren 1996 träffade jag bandet i deras replokal i Mariestad för en intervju. Och förutom den tradiga inledningen om min tågresa är det rätt kul läsning än i dag - speciellt när Bonni och Nike berättar om Mannen som ville ha Cosa Nostras hjälp med att "knäppa en kärring"...



Rebellion 2009

Årets Blackpool-resenärer har nyktrat till och bjuder på alternativa resereportage, läs mer här och här.

onsdagen den 12:e augusti 2009

Svinstian #14







Från Close-Up Magazine #18 (maj 1996)

Noterat:

* I ingressen skriver jag att svensk hardcores framtid heter Burst efter att ha blivit knockad av bandets debutdemo.

* Skitslakt-Jimpas citat om Buckshot O.D. garvar jag fortfarande åt.

* Som vanligt massor av bra band recenserade. Svart Antologi, A'kaft, Pöbeln, Barflies, Forced Into och Moralens Väktare.

* Piratbyråns Rasmus Fleischer sjöng i Total Egon-doftande Moralens Väktare.

* Någon som har Gonorrés "Total skit 1991-1996"? Jag vill gärna höra den igen.

*Flesh Revels vs Final Exit-skojeriet var väl inte helt lyckat...

* Tidaholms New Deal sågas för att de sjunger "Bomschackala rabbadabbadabbadey, I'll promise you I'll be nice one day". Naturligtvis helt rätt. Mindre snyggt dock att hota bandet med stryk...

* Att betygsskalan går från "bakåtsträvande långbollande á la Aik [-] till festlig färgsprakande rytmisk anfallsfotboll av märket IFK Norrköping [X]".

Recenserat:

Skitslakt, Svart Antologi, A'kaft, Gordon Shumway, V/A Cruisebeerspie, Stinking Socks, Kir Poundheads, Pöbeln, Magpie, Åby One Kanonby, Barflies, Gasman, Foist, Pathfinder, Gonorré, Slobax, New Deal, Moralens Väktare, Bloomcore, Redge, Forced Into, Standpoint, First In Line, Burst

Retrofest - Peter and The Test Tube Babies


Peter and the Test Tube Babies
The mating sound of south american froogs
Loud blaring punkrock

Vad gjorde du sommaren 1984?
Själv tillbringade jag några veckor på den brittiska rivieran.
Brighton alltså.
Innan jag reste dit visste jag tre saker om staden:
1, Den hade ett uselt fotbollslag som alltid harvade i botten oavsett division.
2, De uppmärksammade drabbningarna mellan skinheads och mods som traditionsenligt bröt ut på den kilometerlånga stranden.
3, Peter and the Test Tube Babies

Provrörsbarnens debut, liveskivan, ”Pissed and proud” snurrarde för jämnan i pojkrummet och texterna till ”Banned from the pubs”, ”Elvis is dead”, och ”Smash and grab raid” kunde jag naturligtvis utantill. Så klart att jag ville åka till Brighton. Så klart jag ville åka till bandets högkvarter - Anarchy ranch.
Efter ett par dagar i Brighton fyllde jag mig med mod och steg på en dubbeldäckare med destination ”Test tube land”. Resan tog ganska lång tid har jag för mig och vi passerade bostadsområden det ena sunkigare än det andra.
Till slut stod jag vid en hållplats med en karta i ena handen och en läsk i den andra och försökte hitta rätt. Besvikelsen var total när det visade att inte käft fanns på plats.

Jag tog bussen tillbaka till city och strosade runt i skivbutikerna och hittade Peter and the Test Tube Babies första studioskiva, "The mating sound of south american froogs” (1983), utgiven på egna etiketten Trapper. Jag halade upp fyra pund ur plånboken och stack sedan hem till den ensamstående mamman jag bodde hos. Det första hon sade till mig när jag anlände till Brighton var ”känn dig som hemma”. Det gjorde jag, och jag beundrar än i dag hennes tålamod. För jag ockuperade vardagsrummet i hennes lilla lägenhet och spelade skivan så ofta jag kunde.
Redan när inledande ”Guest list” exploderade var jag tvungen att börja poga och fortsatte till ”One night stand”. Låtarna tatuerades in i mitt hjärta och jag har sedan dess alltid återkommit till den här inspelningen. Så full av melodier, kraft, attityd och humor.

Captain Oi återutgav albumet för några år sedan och gjorde som vanligt ett storstilat arbete. Dels hade Kaptenen lagt på de fenomenala singlarna ”Wimpeez”, ”The Jinx” och ”Zombie creeping flest” som bonus, dels är konvolutet oerhört informativt. Bland annat berättas historien bakom den konstiga titeln.
När bandet skulle döpa plattan bläddrade de igenom ett gäng skivor med olika ljudeffekter:
”Vi kunde inte tro våra ögon när vi hittade en fullängdsplatta med grodljud som hade titeln ’The mating sound of north american froogs’. Naturligtvis var vi tvungna att stjäla titeln.”

Jag vet vad Peter and the Test Tube Babies gjorde sommaren 1984.
De var i London och spelade in ”Loud blaring punk rock”.
Tidigare har de hävdat att den sattes under två dagars kraftigt alkoholintag 1979 och att tanken var att den aldrig skulle ges ut som något annat än en demo.
På Captain Oi:s återutgåva erkänner gänget att den faktiskt spelades in fem år senare…

Jag tror de allra flesta köpte lögnen.
För om ”The mating sound of south american froogs” var en mäktig uppvisning i melodiös men ändå rå punkrock var uppföljaren mer rakt på sak och påminner mer om soundet runt 1980, när provrörsbarnen släppte singlarna ”Banned from the pubs” och ”Run like hell” på No Future.
”Loud blaring punk rock” låter som den skulle kunna vara inspelad före ”Pissed and proud”.
”I lust for the disgusting things in life”, ”Porno queen” och ”Rock’n’roll is shit” är skitig och aggressiv punkrock med ett distinkt sjuttiotalssound.
Svinfett!
Men esset i den här leken kommer alltid att heta ”The mating sound of south american froogs”. Smaka den först, fortsätt sedan med ”Pissed and proud”. Och jag vet att då är du fast och inhandlar resten av katalogen.
Under tiden kan du alltid fundera - vad gjorde du egentligen sommaren 1984?

Tidigare publicerad på Södra Promenaden den 5 januari 2007

Bokmärk!

En ny blogg att hålla ögonen på är Nighstick Justice. I ett mejl till Turist i tillvaron berättar Tompa att han kommer att skriva om hardcore och punk från jordens alla hörn samt gammal sluskdöds. Låter toppen. Bokmärk!

Gigtips Stockholm

tisdagen den 11:e augusti 2009

Nytt från Dropkick Murphys



Tack Leppe, So What.

Jag vill höra mer!!!

Moonshine
The big bang gang (egen) cdr

Det räckte ju med att läsa Moonshines pressrelease för att förstå att "The big bang gang" skulle vara en utsökt demo. Jag menar, har man ett cv med bland annat namn som: Wildcat Strike (yes yes yes), Agrimonia, Illdåd och Slicks kan det ju inte bli dåligt.
Göteborgs Moonshine är allt annat än dåligt och den feta "The big bang gang" är kanske en av de tio mest intressanta demosen jag hört på den här sidan 2000-talet. Här finns det mesta. Tyngd, sväng, mangel - med smak av tre decenniers hardcore- och punkscen. Extremt snyggt sammansatt. Jag vill höra mer. Mycket mer.

Favoritlåtar: Go orbital, 2hell2nite, 9/11 24/7, Doin right doin wrong, Hole in the wall

Catchy ligistpunk

Körsbärsfettera
Alla ska ha linne (egen) cd

Det är dags att damma av en gammal klyscha - men Körsbärsfetteras obstinata huliganpunk slog verkligen ned som en bomb i fjol. Trafiken till deras myspace måste ha tiodubblats efter att Farbror Punk först tipsat om bandet. Och när sedan cdr-debuten "Skyll dig själv" kom i höstas hade brudarna redan erövrat punk-Sverige.
Nu har man spelat in ett helt album. 14 låtar på egen etikett. Och även om jag inte blir golvad så häpnar jag över kvaliteten. Körsbärsfettera skriver fenomenalt catchiga punkpärlor med attityd. Det är ligistpunk i gatans skola och det smakar garanterat mer Antipati än Livin' Sacrifice om albumdebuten "Alla ska ha linne".

Favoritlåtar: Ät skit, Ta ett andetag, Ska du gå

Jag hänger på hajpen...

Fanzinet Mans-grisen

Jag skulle vilja läsa fler nummer av gamla Växjö-fanzinet Mans-grisen. Nummer 5 (fast i ledaren säger redaktör Svensson att detta är nummer 2) är ett gansk tunt men kul nummer. Von Gam intervjuas, Nina Hagen och Beatles (!) hyllas. Och så snackar redaktör Svensson med Ebba Grön efter en spelning i Växjö, där Thåström bland annat säger "Jag har aldrig riktigt hajjat vad punk är, så jag kan inte kalla mig punkare"...

Mans-grisen #5 (1980)


lördagen den 8:e augusti 2009

Retrofest - GBH


G.B.H.
City baby attacked by rats
City babys revenge - 101 ways t o kill a rat

Jönköpings kulturhus en kall höstdag 1984.
På scen: G.B.H.
Sångaren Colin Abrahall som vanligt klädd i svart - skjorta, jeans och boots. Det tar bara några sekunder innan den första loskan träffar. Under några minuter står Colin i ett salivregn. Den svarta skjortan blir vitprickig.
Colin rör inte en min.
Han fyller munnen med öl som han gurglar runt i munnen ett par varv.
Sedan spyr han ut den över publiken. De mest hängivna längst fram försöker fånga vätskan med sina tungor.
Inte så konstigt att jag föll för GB.H.
Den briljanta livevideon från Victoria Hall i Hanley 1983 visar ett snarlikt händelseförlopp. En vitprickig punkvokalist står i ett skyfall.
Men den skiljer sig på en viktig punkt.
Gitarristen Jock Blyth träffas av en riktig blaffa på kinden. Det bekommer honom inte. Han spelar vidare medan slemmet rinner nerför hans ansikte. Ett par låtar senare zoomas hans plyte in i igen. Snorloskan har sakta tagit sig ner till hakan. Det ser ut som om en snigel har slafsat ner hans kind.
Det är motbjudande, men Jock spelar vidare som inget hänt.
Inget stoppar ett punkband.
Och jag slås idag över hur tiden förändrar.
Då - var jag en spottande punkrockare.
Idag - spottar jag inte... lika mycket.

Men vissa saker förändras inte, exempelvis åsikten att "City baby attacked by rats" och "City babys revenge - 101 way to kill a rat" är två av de coolaste punkwax som spelats in. Album som gjorde Birminghamkvartetten odödliga.
1981 lades grunden med sensationella tolvan "Leather, bristles, studs and acne", som innhöll klassikerna "Race against time", "Nechrophillia" och "Generals". Utgåvan följdes av de legendariska sjutummarna "No survivors" och "Sick boy". Vinylerna fick tidningen Sounds punkgeneral att gå i spinn. "Pogopärlor som kommer att tilltala såväl hardcorepunks som Motörhead-fans" skrev han.
Och visst hade G.B.H. berett vägen för något storartat. Den första bekräftelsen på det var fullängdsdebuten "City baby attacked by rats" (1982).
Tretton låtar klockren pogopunk med attityd och hjärta. Rått mangel kombinerat med tyngd och melodi. Låtlistan är en blöt dröm med titlar som "Maniac", "Time bomb", "I'm the hunted" och den inte fullt så politiskt korrekta "Slut".

Det skulle bli ännu bättre.

Singlarna "Give me fire" och "Catch 23/Hellhole" brann och elden tog sig rejält till album nummer två - "City babys revenge - 101 way to kill a rat" (1983). G.B.H. sprudlade av självförtroende efter sina första succéår och vågade ta sitt sound ett steg vidare. Musiken flirtade friskt med den tidens hårdare metal och tonen hade blivit markant tuffare.
Självsäkerheten kan ha haft andra orsaker. Jag bara spekulerar, men flera av texterna beskriver i bästa Beatles-anda trippar in i det okända. I "The forbidden zone" skaldas:

"Thugs in lingerie greet you
Bitch queens with tattoos will eat you
You haven't got a watch but it's nearly four

And there's a police knocking on your door."

Och "Faster faster" indikerar att det som skildras i "Drugs party in 526" inte är ett saftkalas:

"I cannot sleep when I'm in this state
My mind is running accelerate
I'm talking fast not saying much"

Allt handlar dock inte om upplevelser i det okända. GBH spyr galla över den diplomatiska immuniteten och kristendom. Dessutom ges en syrlig passning till feministrörelsen i "Womb with a view". Om förlagans repertoar var en våt dröm är denna rena multipla orgasmen:
"Diplomatic immunity", Drugs party in 526", "See the man run", "Vietnamese blues", "The forbidden zone", "Vallley of death", "City babys revenge", "Pins and needles", "Christianised cannibals", "Faster faster", "High octane fuel" och "I feel alright".
Efter denna milstolpe tappade G.B.H. tyvärr fokus, såväl i sin musik som i sinverklighetsförankring, och började ge ut skivor den ena blaskigare än den andra. Men dessa två utmärkta verk, samt första tolvan, bör finnas i varje skivsamling av rang.

Tidigare publicerad på Södra Promenaden 26 december 2006.

fredagen den 7:e augusti 2009

Kjell Hell bjuder på punkrock

Kjell Hell skriver i ett mejl och berättar att Gatans Lag-debuten, den briljanta "Alla hängda rövares själar", och samlingen "Brewed in Sweden vol 3" (med bland annat band som The Accidents, Dims Rebellion, Agent Bulldog, The Mockingbirds, The Sluggers, Royal Stakeout och Contemptouos) nu är slutsålda. Men om du missat köpa dessa suveräna punkplattor behöver du inte hänga läpp för det. Kjell har nämligen lagt ut dem för fri nedladdning på sin hemsida. Stick dit bums nu.

Boktipset

Om du behöver fly solen en stund. Koppla av i skuggan och kanske läsa en god bok men inte riktigt vet vad du ska sätta tänderna i - vassego här får du ett tips:


Cockney Reject - My life of music, football and blood
Jeff Turner, Garry Bushell

Morrissey har skrivit förordet. Ozzy älskade dem, trots att ligan spelade honom ett spratt han sent skulle glömma. John Peel tog dem till sitt hjärta. Joe Strummer dubbade dem till “the real deal” och Billy Idol fick ett rejält kok stryk. En påtänd Roger Rogersson (Circle Jerks) höll dem under pistolhot som gisslan i Los Angeles så att de inte skulle kunna fly USA utan att spela. De blev portade från skivbolag och studios.

Cockney Rejects från Londons East End var under några korta år i början av 1980-talet det absolut hårdaste och bästa den brittiska punkscenen hade att erbjuda. 1980 gav de ut två briljanta fullängdare, Greatest Hits Vol 1 och 2 innan det började gå utför för bandet i och med ett mer hårdrocksrelaterat sound. I boken “Cockney Reject - My life of music, football and blood” redogör sångaren Jeff “Stinky” Turner tillsammans med journalisten Garry Bushell om alla turer kring utvecklingen och hur hårdföra huliganer på bara ett par år förvandlades till sömniga hippiefigurer. Det är en fascinernade, spännande och omskakande läsning.

För historien om Cockney Rejects berättar om hur de kaxiga och våldsamma gänget till slut föll offer för sitt eget rykte och handlade. Det var inte bara punk som fick unge sångaren Jeff att gå igång. Våldet fanns alltid i närheten. Och för de notoriska bråkmakarna Jeff och hans bror Micky (gitarr) fanns det inte en chans att man vände andra kinden till. Tidigt blev de en del av West Ham och Englands mest våldsamma huliganfirma - Inter City Firm, där många av de mest ökända slagskämparna följde med Cockney Rejects runt landet på turnéer. Den krutdurken exploderade allt som oftast.

Rejects kunde knappt lämna East End utan att hamna i bråk med rivaliserande fotbollsfirmor. Och när det hos de flesta band är alkoholen som flödar under turnéer var det snarare blodet när Rejects var ute. Våldet kulminerade en kväll i Birmingham där det utbröt vad som bäst beskrivs som ett regelrätt gatukrig i konsertlokalen. 200 skinheads och huliganer från Birminghamklubbarna Aston Villa och City hade bestämt sig för att täppa truten på Cockney Rejects en gång för alla. East End-firman som bestod av runt tjugo personer fick slåss för sina liv och bygga barrikader för att överleva slaget. Jeff berättar i boken att det var “blod överallt” och att “folk gick bärsärk med knivar och flaskor”. Det skulle inte dröja länge innan Cockney Rejects svartlistades från de flesta spelställena. Jeff lämnade punken, fotbollsvåldet och East End och började istället skriva musik inspirerad av Grateful Dead, Wishbone Ash och Golden Earring.

Jeff har tillsammans med Garry Bushell lyckats skriva en fantastisk bok med ett flyhänt språk som du inte lägger ifrån dig förens du har avslutat den sista meningen på sidan tvåhundrasjuttiotvå. Och även om du inte är nere med Cockney Rejects eller punkrock finns det gott om hårdrockreferenser i den här skildringen. Jeff och Micky var stora hårdrocksfans, fråga UFO och Ozzy.

Tidigare publicerad på Södra Promenaden 15 december 2006.

onsdagen den 5:e augusti 2009

Snutjävel berättar om årets låt - "Punksvin"

Den pimpade versionen av "Punksvin" är så sjukt bra, en modern punkklassiker. Hur kom det sig att ni spelade in den på nytt?
- När vi skulle släppa ”Ett Liv i Panik” i vintras ringde jag upp Arve för att kolla om det var okej att använda deras låt (hade släppt den i vilket fall), berättar Rka Avskum i ett mejl till Turist i tillvaron. Han ville först kolla med deras manager men beslöt senare i samtalet att ta det på sitt ansvar om något gick snett, eftersom han tyckte idén var så ball. Jag skickade en råmix och en vecka senare mejlade Arve och sa att han ville vara med och sjunga. Vi skulle slutmixa för pressning samma dag. Då Arve stod och handlade julklappar fick han stå över den gången. I våras tog vi dock tag i projektet igen och tyckte det var läge att göra allt från början. Chips K har jag haft kontakt med sedan vår första singel ”Skitpunk” 2004. Han gillar vår skit och vi tänkte det vore roligt för alla inblandade om han var med. Lyckligtvis tyckte han samma sak.

Och varför gav ni ut den som cd-singel?
- Vi ville kolla hur det är att sälja sig. Låten är ju till och med inspelad i en riktig studio (en dansbands studio i Skara). Det var första gången för oss, vi lirar ju alltid in våra plattor i replokalen. Emil Eklund som skötte spakarna sitter till vardags och kör liveband som Neverstore och Jenny Wilsson. Vi dubbade gitarrer och klippte sång. Sånt vi aldrig gör annars. Gästartisterna, cdn och färgomslaget var liksom bara spiken i kistan på det hela

När man läser recensioner har ni verkligen delat landet i två läger. Dels oss som tycker "Punksvin" är genialisk, men så den andra halvan som tycker ni sålt er. Hur vill ni kommentera den kritiken som riktats mot er.
- Folk har ju rätt. Vi har sålt oss! Och dessutom är låten svinbra. Kritiken skiter väl vi rätt stora högar i. Vi gör vår grej, det har vi alltid gjort. Om man ska ha sålt sig måste ju någon köpa skiten, det har folk som vanligt inte gjort.

Till sist. Vad händer i höst?
- Vi har ett par gig inbokade (Växjö 14/8 och Falköping 15/8 - Gratis) och det brukar alltid trilla in ett par till. Göteborg och Jönköping är vi lovade att komma till. Sen kommer dokumentären om oss av Peter Asp släppas, men vi vet inte när och hur. Det finns planer på att samla de första 7:orna på en lp men inget är spikat. Dessutom ska det skrivas ny låtar till kommande fullängds-cd.

Fullängds-cd?
Nää. Bara skämtade. Ingen JÄVLA fullängdare!!!


En vacker död blogg

Oi, Slobodan Burgher - har du lagt ner bloggen igen?
- Jag tröttnade, plus att jag får mycket hat-mejl hela tiden. Det kändes som jag lika gärna kunda lägga ned.

Men du kommer väl att fortsätta med nyhetsbrevet?
- Tvåan är på gång, bland annat en intervju med ett gammalt tyskt band vid namn Vorkriegsphase och det är ju mer värt än att jag bloggar om ännu en fesen Discharge t-shirt på eBay;-)

tisdagen den 4:e augusti 2009

Jag stämplar in igen

Aktiviteten har varit låg på bloggen den senaste månaden. Orsakerna många. Främst tidsbrist, så klart. Jag har sett de två första säsongerna av Sopranos, gjort en massa utflykter med barnen, försökt fly värmen, konditionstränat, läst andra bra bloggar, njutit av Magnus Johansson och Totalitär och fyllt 40 (never to old for pogo). Då hinner man inte blogga så mycket. Men nu känns det som om jag på något sätt är i kapp och kan börja göda bloggen igen. Och skicka gärna in tips och nyheter. Innan jag tog bloggsemester var ni nästan 2 000 personer i veckan som turistade en stund här. Kul om ni kommer tillbaka.

Urkke T hälsar att Aoousch! (folk från Warheads, Usch!, Cellskräck, The Ass, Nomads, etcetra) spelar på Spegeln i Gävle den 12 september. Urkke kommer själv DJ:a under kvällen och det ryktas om att han även kommer att dyka upp på scenen när Aoousch lirar. Låter som en ball kväll.

Misanthropic skriver att de släpper en splitep med Deathrace på Maimed And Slaughtered Records, BroederKont, Up Yours records and Halvfabrikat. Misanthropic beskriver sig som den felande länken mellan crust, death och thrash. Och snubbarna har tidigare vevat i band som Personkrets 3:1, Satariel, Hellmasker och Bewitched. I Deathrace återfinns gamla stötar från råpunkgäng som Svart Parad, Asocial och Uncurbed. En singel garanterat värd att kolla upp.

Daniel Falk vill tipsa om ett band han snubblade över för en tid sedan. "Ett väldigt ungt gäng från Stockholm som kallar sig för Stenhård som är skitbra och kanske förtjänar lite uppmärksamhet? Finns en video på dem på youtube och de ser verkligen inte gamla ut, men å andra sidan tycker jag att alla tonåringar ser ut att gå i mellanstadiet, det är väl snarare ett tecken på ens egen ålder kanske", skriver Daniel. Jag tackar för tipset och diggar Stenhård hårt!



Till sist. Dagens citat: "Vi har två spelare som är färgblinda och inte kunde se skillnad på våra blå tröjor och IFK:s vita. Andi Toompuu var vi tvungna att byta ut redan i 25:e minuten då han blev yr av det och mådde illa", sa Assyriskas tränare Roberth Johansson efter 5-1-förlusten mot IFK Norrköping.

Till sist 2. Det är inte så kul att hålla på Djurgården eller Bajen just nu va:-) Ses i superettan nästa år!